DOLABELLA torskrage), inom fil. fak. dessutom lagerkrans (doktorskrans), motsvarande de övriga fak:s höga, veckade sidenhatt med olika emblem för de olika fak. (doktorshatt, symbol för friheten och dygden). Förr brukliga voro dessutom dok-torskåpa, doktorsvärja samt bok. Innehavaren av doktorsvärdigheten var förr, såväl i ullan- JURIS DOKTORSRINO FILOSOFIE DOKTORSRINO MEDICINE DOKTORSRINO TEOLOGIE DOKTORSRINO Doktorsringar. det som i Sverige, berättigad till betydande privilegier, betraktades ss. adel, var befriad från vissa skatter, hade vid offentliga fester företräde före borgarna, ägde om skyldig till med dödsstraff belagt brott rätt att halshuggas (i st. f. det ss. simpelt ansedda bruket att hängas) o. s. v. Jfr Filosofie, Heders-, Jubel-, Juris, Medicine, Teknologie och Teologie doktor. — Litt : E. L. Backman, »Doktorspromolioner i Uppsala» (1927). W.N. Vid engelska univ. utdelas följande doktorsgrader: i teologi (Doctor of divinity, förk. D. D.), i kanonisk el. borgerlig rätt (D. of civil law, förk. L. L. D. el. D. C. L.), i humanistiska ämnen (D. of literature, förk. D. Litt.), i naturvetenskapliga ämnen (D. of Science, förk. D. Sc.), i musik (D. of music, förk. Mus. D.), i medicin (D. of medicine, förk. M. D.). Dessa doktorsgrader motsvara ungefär de sv. Ännu en doktorsgrad finnes, den under senare år inrättade D. of pkilosophy, förk. Ph. D., för vilken emellertid fordringarna äro betydligt lägre än för de ovan nämnda. A. Km. I Frankrike skiljer man mellan 2 slag av doktorsgrad: 1) statsdoktorsgraden (le doctorat d’état), som ensam medför rätt att undervisa, utöva läkarverksamhet o. s. v., och 2) univ.-doktorsgraden (le doctorat d’université), en blott och bar titel, som icke i Frankrike medför någon som helst rättighet; den eftersträvas framför allt av utlänningar. Universiteten utdela följ, stals- och univ.-doktorsgrader: i juridik (docteur en droit), i medicin (d. en méde-cine och även d. en pharmacie och d. vétéri-naire), i naturvetenskapliga ämnen (d. ès Sciences), i humanistiska ämnen (d. ès lettres). — Teol. statsfak. i Strasbourg och de fria teol. fakulteterna utdela doktorsgrad i teologi (d. en théologie), katolsk el. protestantisk. Det finnes slutl. en doktorsgrad i ingenjörsvetenskap (ingé-nieur-d.), som kan förvandlas till naturvetenskaplig doktorsgrad (d. ès Sciences). Enda förekommande förkortning är Dr en ... el. Dr ès ... (ordet ès en gammal sammandragning av en les, i); i dagligt tal använder man doktorstitel endast i fråga om läkare. P. T. Doktora'nd (mlat. doctora'ndus), person som efter att ha fullgjort vederbörliga prov skall promoveras till d:r. DoktoraT, doktorsgrad, -värdighet. Doktoringenjör, se Teknologie doktor. Doktri'n (lat. doctrVna), urspr. och förr: lärdom o. d.; lärdomsgren; lära, lärosats; uppfattning el. åskådning avsedd att tillämpas inom visst område, ofta med bibetydelse av opraktiskhet el. ensidighet. — Doktrin a-r i s m, egenskapen att vara doktrinär; doktrinär, som ensidigt ansluter sig till en viss doktrin; dogmatisk. Dokume'nt (lat. docume'ntum, eg. något varav man kan lära sig, rättesnöre o. d.), urkund, aktstycke, handling. — Dokumentera, (genom d.) styrka, bevisa; bilägga handlingar till bevis. — I utländsk rätt betyder d. en skriftlig handling över ett vidtaget rätts-ärende, upprättad som bevis och ofta utgörande nödvändig form, t. ex. växel, köpe-brev, testamente; i Sverige användes d. mest i sammansättningar ss. skepps-d. — Bestämmelsen i s. k. dokumentväxel »betalning (accept) mot d.» innebär, att betalning, resp, godkännande av växeln endast bör ske mot utbekommande av d., vilka berättiga till ut-fående av sänd varupost, t. ex. konnossement, försäkringsbrev o. d. E. K. Dol., mus., se D o 1 c e. Dola, bergstekn., borrhål, där sprängladd ningen ej kommit att explodera på gr. av felaktighet hos tändhatt el. stubin el. också genom att för mycket vatten sipprat in i spränghålet och därigenom omöjliggjort tändning av laddningen. H. Nht. Dolabe'lla. Publius Cornelius D., romersk partigängare (d. 43 f. Kr.), var g. m. Ciceros enda dotter Tullia. Vår huvudsaki. kännedom om D. grundar sig på Ciceros brev; därav framgår, att han genom slöseri och opålitlighet vållade sin svärfader många bekymmer. D. var under borgarkrigen Cæsars partigängare, blev 47 folktribun och sökte som sådan under vilda strider mot sina kolleger genomdriva en lag om skuldavskrivning. 46/45 deltog D. i Cæsars fälttåg i Afrika och Spanien och skulle vid Cæsars uppbrott till parther-kriget bli consul suffe'ctus, vilket Antonius bekämpade. Efter Cæsars död understödde D. — 565 — — 566 —