DOLCE först mördarna, sedan Antonius och erhöll av denne provinsen Syrien. Efter ankomsten dit lät han mörda ståthållaren i Asien Trebonius. blev av senaten förklarad i akt och måste därefter vika för Cassius’ övermakt, varpå han lät döda sig. E. L-m. Dolce [dåTèe] (ital.), förkortat dol., con dolcezza [dålce'tsa], mus., mjukt, ljuvt, milt; dolcissimo [-èiz-], så mjukt som möjligt. D. kallas även en 8 fots orgelstämma av mjuk stråkkaraktär. F. S-l. Dolce far nie'nte [dåTce] (ital.), eg. ljuvt göra intet; behaglig sysslolöshet. Dolci [då'lci], Carlo, florentinsk målare (1616—86),en av de sista mera framstående före- C. Dolci: Madonnan med barnet. Rom. trädarna för den stolta konstnärliga traditionen i Florens. Han var lärjunge till J. Vignali, utbildade emellertid en egen stil och blev specialist på det religiösa måleriet. I hans konst har det överdrivet känslomättade en stor plats. Hans ofta upprepade bilder föreställa helgon och martyrer i halvfigur el. kvinnohuvuden med tårdränkt blick och sötakliga anletsdrag. Dessa smäktande typer banaliserades ytterligare av D:s dotter Agnese D. (död 1689) och talrika efterapare. Hans egenhändiga verk kan man ej frånkänna en angenäm kolorit. I Florens är D. rikast representerad; hans mest bekanta tavla, »Den orgelspelande Cecilia», finnes dock i Dresdengalleriet. Nationalmuseum äger av D. »Magdalena vid Kristi fötter» (en flerfigurig bild) och »Den botfärdiga Magdalena». K. E. S. Dolcian, mus., se D u 1 c i a n. Dolcino [dålci'nå] från Novara, se Apostlabröder. Dolcke, Magda von, dansk skådespelerska (1836—1926). D. var f. i Tyskland, kom tidigt till Köpenhamn, väckte där under namnet Rosalinde Thomsen uppmärksamhet med sin talang, sin pikanta, blonda skönhet och sin extravagans, återtog senare sitt möjl. verkliga namn v. D., gästspelade 1873—74 på de kungl. teatrarna i Stockholm, bl. a. ss. Orleanska jungfrun, Jane Eyre och Fanchon i »Syrsan», 1874 på Mindre teatern och 1876 på Djurgårdsteatern samt ledde från 1874 under några år eget sällska*p i sv. landsorten och en del av säsongen 1877—78 Bijouteatern (nuv. Folkteatern) i Stockholm. D. blev sedermera gift Bosse i Köpenhamn och drog sig tillbaka från scenen. G. K-g. Dole, ö i Dyna, Lettland, s. v. om Riga. Vid ön skall byggas en elektrisk kraftstation med en effekt av 48,000 hkr., avsedd att förse bl. a. Riga och Jelgava (Mitau) med elektrisk kraft. J.C. Dole [dål], stad i dep. Jura, ö Frankrike, vid Doubs och Rhen—Rhönekanalen; 18,093 inv. (1926). Järnindustri och tillverkning av kemikalier. S. Dolendo [dålä'ndå] (ital. även dole'nte), musikalisk föredragsterm: »klagande», vemodigt. Jfr Doloroso. Doleri't, geol., se Basalt. Dolet [dålä'], É t i e n n e, fransk boktryckare och humanist (1509—46), grundade efter studier i Italien ett boktryckeri i Lyon. D. utvecklade även litterär verksamhet, översatte bl. a. Ciceros brev (1542) och »Tusculanæ disputa-tiones» (1548), skrev »La manière de bien traduire» (1540, flera senare uppl.), »Car-minum libri 4» (1538) m. m. Anklagad för kätteri, blev D. bränd 1546. — Litt.: O. Gal-lier, »E. D.» (1908). W.N. Dolgorukij [dolgaro'kaj], Dolgorukov [-af], rysk furstesläkt, enl. tradition och sentida »stamböcker» härstammande från Rurik, inom vilkens ätt namnet D. (eg. »långhänt») bevisligen förekommit ss. tillnamn på storfurst Jurij Vladimirovitj av Kiev (d. 1157), men först i mitten av 1400-talet genealogiskt påvisbar. Den då ss. »delfurste» vid Okas biflod Protva omnämnde A n d r e j Konstantinovitj D. lär genom sina 4 sonsöner vara stamfader för alla kända grenar av släkten. Dess märkligaste medl. äro Jurij Aleksejevitj D. (d. 1682), överbefälhavare under fälttåget i Polen 1654, kuvade 1670—71 Stenka Razins (se — 567 — — 568 —