DOLMEN Palatset i Dolma-Baggtje. Do'lmen (av kelt. ursprung), i Västeuropa bruklig beteckning på stenkammargrav med fyrsidig, mångkantig el. rund grundplan; termen i detta fall synonym med sv. dös. Ofta användes dock d. i den vidsträcktare bemärkelsen megalitgrav i allm. G. Em. Dolmer, Jens, dansk historieskrivare (o. 1615—70), blev 1640 lärare för U. C. Gylden-löve, 1647 kyrkoherde vid domkyrkan i Aarhus men föll i onåd och avsattes, levde därefter som privatlärd med pension av Fredrik III för historiska studier. Enl. G. Storm är D. förf, till det märkliga arbetet i norsk statsrätt »Norges Rige Arverige» (1656). Om djupgående insikt i samma ämne vittnar hans 1666 utg. »Hirdskraa udi det gamle norske Sprog, rettelig oversat paa Danske». E. Blp. Dolome'des, spindelsläkte, se Kärrspindeln. Dolomieu [-mjö'], Déodat Guy Silvain Tancrède Gråtet de, fransk geolog (1750 —1801), var urspr. officer och företog vidsträckta studieresor i Frankrike och s. Europa, särsk. till vulkaner och vulkaniska trakter. 1796 blev han prof, vid École des mines, Paris, och åtföljde 1798 Bonaparte på hans exp. till Egypten. På återresan blev D. av politiska skäl Dolmen. Bretagne. satt i fängelse i Italien och förblev fängslad i 2 år. Vid hemkomsten utnämndes han 1800 till prof, i mineralogi vid Musée d histoire na-turelle. D:s undersökningar av de vulkaniska bergarterna voro mycket noggranna och detaljerade; han jämförde även bergarterna från utslocknade vulkaner, t. ex. basalterna, med produkterna från verksamma vulkaner. Härigenom blev han en föregångare till den plu-tonistiska riktningen inom geologien. D. har övers, vissa av T. Bergmans mineralogiska arbeten till franska. K. A. G. Dolomi't, dolomitspat, bitterspat, b i 11 e r k a 1 k, ett mineral el. en bergart, bestående av kolsyrad kalk och kolsyrad mag-nesia, CaO, MgO. 2CO2. — Som mineral, d o -lomitspat, kristalliserar d. i hexagonala romboedrar, isomorfa med kalkspaten (se d. o.), men med vinkeln mellan spaltytorna i rom-boedern bildande 73° 45' i st. f. kalkspatens 74° 55'. B r u n s p a t är d., som innehåller något järn och mangan. Bergarten d. har en mycket växlande sammansättning; en av dolomitspat bestående »normal» d. skulle innehålla 46 % kolsyrad magnesia. Man kallar dock bergarter med ända ned till 20 % kolsyrad magnesia för d., men går magnesiahalten lägre ned, talar man om dolomitisk kalksten. — D. förekommer i alla formationer och är vanl. otydligt skiktad. De i densamma förekommande fossilen äro otydliga, upplösta el. förstörda. Bergarten gör i regel intryck av att ha undergått sekundära förändringar; oftast är den kor-nigt kristallinisk, stundom tät el. porös. Frågan om d:s bildning är ej utredd. Man måste betänka, att en hel del organismer i sina skal och skelett innehålla avsevärda mängder av kolsyrad magnesia jämte den kolsyrade kalken, så att de flesta kalkstenar urspr. innehålla något magnesia. D:s petrografiska beskaffenhet, dess kristallina och stundom porösa utbildning tyder på en urlakning av kolsyrad kalk under avsättning av kolsyrad magnesia. Bergarten motstår väl vittring och bildar i bergstrakter branta väggar och oregelbundna bergstoppar (Dolomiterna i Alperna). Vissa, framför allt kris-talliniska, arter av d. kunna få användning som byggnadssten och till skulpturarbeten. I tekniken användes d. till utfodring av ugnar i bes-semerståltillverkningen. K. A. G. — 575 — — 576 —