DOMARRING kristen el. mosaisk trosbekännelse, 25 el. undantagsvis 24 års ålder, avlagd d o m a r e d (enl. edsformulär, intaget i Rättegångsbalken kap. 1; för mosaisk trosbekännare särsk. formulär) samt dessutom för de lagfarna yrkes-domarna (juristdomarna) att ha avlagt föreskrivna akad. kunskapsprov. En d. får icke döma i rättegångar, av vilkas utgång han kan ha personligt intresse; han uppfyller då icke de s. k. speciella habilitetsvillkoren, vilka uppställts ss. säkerhet för att varje rättegång blir fullt opartiskt prövad (se Jäv). Juristdomarna utnämnas vanl. av K.m:t; ang. borgmästare och litterata rådmän se d. o. Lekmannadomarna äro oftast folkvalda, t. ex. nämndemännen vid häradsrätterna och de illitterata rådmännen i småstäderna. D. intaga i Sverige, i motsats till t. ex. U. S. A., en av den politiska makten oberoende ställning, och de med fullmakt försedda d. kunna icke utan laga dom för äm-betsfel avlägsnas från sin tjänst. E. K. Domareboken i G. T. har sitt namn efter domarna (se d. o.), vilkas historia D. vill skildra. D:s kärna består av kap. 3:7—16:31, föregångna av en inledning, som berättar om Kanaans erövring, och följda av ett bihang, kap. 17—21, där icke någon domare spelar huvudrollen. Materialet i D. går tillbaka på muntlig, folklig stam- och lokaltradition, som berättar om stammens hjältar, om uppkomsten av altaren, gudabilder och kultbruk etc. Sedermera har denna tradition skriftligt fixerats, och D. synes vara sammansatt av två dylika källor, vilka visa stor likhet med resp. Jahvis-ten (se d. o.) och Elohisten (se d. o.). Dessa källor ha (antagl. i 7:e årh. f. Kr.) förenats av en redaktör, som i domarna sett regenter över hela Israel, vilka i tur och ordning avlöst varandra. Denne redaktör har även infogat domarna i ett fast kronologiskt schema, överensstämmande med uppgiften i 1 Kon. 6:1. Mer ingripande blev den deuteronomistiska (se Deuteronomion) bearbetningen. Den deuteronomistiska D. är behärskad av en religiös pragmatism, som i sht framträder i den ram, varmed varje domares historia omgives: Israel har avfallit från Jahve, Jahve överlämnar det åt fiender, men Israel omvänder sig, och Jahve uppväcker då en räddare, en »domare». Som källa för domaretiden kan D. blott med försiktighet användas; den står visserligen den historiska verkligheten närmare än t. ex. Moseböckernas framställning men har dock lånat mycket från myt och sägen. För kännedomen om prästadömets historia är D. 17 ff. av betydelse, och för den deuteronomistiska historieuppfattningen är D. en källa av första rang, då denna ingenstädes i G. T. möter så renodlad som här. — Litt.: C. F. Burney, »The book of judges» (1918); O. Eissfeldt, »Die Quellen des Richterbuches» (1925). G. Bsm. Domaredansen, gammal sånglek (ringdans) från Mellansverige. En av de lekande går inuti ringen hållande fram ett ljus mot de förbigående. Vid orden »har du drömt om din käresta i natt, skall du mot ljuset le» stannar han framför en av dem. Kan denne ej låta bli att skratta, erlägger han pant el. övertager ljuset. G. M. Domarkansli', häradshövdings ämbetslokal. D. är förlagt å plats, som K. m:t bestämmer, och skall vara öppet minst 4 timmar varje söckendag, då domaren el. l:e notarien skola vara där tillstädes. E. K. Domarregler, en samling allmänt hållna rättsliga och etiska grundsatser, avsedda till rättesnöre för domare i deras kall. Redan de berömda företalen till Jydske lov 1241 och Upplandslagen 1296 innehålla bl. a. dylika d., och vid ett av tilläggen till Västgötalagen (IV:12) från slutet av 1200-talet är fogat en sådan samling. De visa alla starkt beroende av kristen åskådning och kanoniska rättstankar. De nu i Sverige använda d., vilka inleda de vanliga uppl. av Sveriges rikes lag, tillskrivas Olaus Petri. Denne har här infört flera i sv. rätt då nya rättstankar, särsk. i process- och straffrätt, och hans vidsynta personlighet och fosterländska sinne ha satt prägeln å d:s avfattning. Innehållet är hämtat från äldre d., äldre sv. rätt och från romersk rätt. — Litt.: L. Holberg, »Dansk og fremmed Ret» (1891); N. Beckman i »Arkiv för nordisk filologi» 1918; Ä. Holmbäck, »Våra d.» (1928). E. K. Domarring, en krets av glest lagda el. resta stenar av förhistoriskt ursprung, sannolikt från senare hälften av järnåldern. Stenarnas antal är vanl. 7—12, i sällsynta fall ännu flera, och ringens diam, i regel 6—10 m. De finnas i Sverige endast i Götaland och s. Svealand. Namnet d. på dessa fornminnen är eg. en folklig benämning, som emellertid mycket väl kan ha sitt berättigande. På åtskilliga platser, som under medeltiden omtalas ss. tingsställen, finnas näml. d. Såväl från Danmark som Tyskland har man också exempel på att rättens plats vid tingsförhandlingar under bar himmel varit på ett liknande sätt avgränsad med stenar, liksom det också genom urkunder är känt, att man i England under medeltiden någon gång hållit ting vid stenkretsar, som likna de svenska d. Att man i åtskilliga d. funnit spår av begravningar torde icke utgöra något hinder mot den givna tolkningen, då ting i forntiden ofta ägde rum på grav- och kultplatser. Sannolikt är också, att åtskilliga sv. d. brukats vid guds- — 581 — — 582 —