DOMHERRE nes titeln d., vars innehavare ej har någon kyrklig funktion men uppbär inkomsterna av ett d.-prebende. S. N. Domherre (efter domherre, kanik, med syftning på fågelns dräkt, särsk. den svarta hjässan; jfr ty. Dompfaff i samma betydelse), Py'rrhula py'rrhula, tillhör fam. finkfåglar. Hannen är på ryggen askgrå, huvudet ovan Domherrar. svart, vingarna och stjärten svarta, delvis med blå metallglans, över- och undergumpen vita och bröstet rött. Honan liknar hannen men har bröstet brungrått. Längd 170—190 mm. D. bebor i ett flertal raser n. Europa och v. Sibirien och finns hos oss i hela landet. Under sommaren håller den till i täta skogssnår och lägger här i granar sitt bo med 4—6 blågröna, svart- och brunfläckiga ägg. Särsk. under stränga vintrar kommer den i större el. mindre flockar in till samhällen och kan då någon gång göra skada på fruktträdens knoppar. Födan utgöres vanl. av frön. D. blir mycket lätt tam och hålles ofta ss. burfågel. H. B-n. Domice'lla (mlat.), dam av hög börd, vanl. om furstedöttrar. Domice'llus (mlat.), junker, vanl. om furstesöner. Domici'1 (lat. domici'lium), hemvist, hemort; plats, varest växelbetalare på gr. av domicilie-ring har att betala växeln. — D o m i c i 1 i e'-r i n g, anteckning å växel av annan betalningsort än trassatens å växeln angivna boningsort. — D o m i c i 1 i a't, den person å betalningsorten, som är angiven att gälda växeln för växelbetalarens räkning. — D o m i c i 1 i a'n t, den, som å växeln utskriver domiciliatens namn. — Innehavare av domicilierad växel måste före förfallodagen uppvisa densamma för accept samt, för att bevara sin växelrätl mot acceptanten, protestera densamma i händelse av utebliven betalning. N. L-é. Domici'llag, rättsordningen i en persons hemland, det land, där han har sitt hemvist (domicil). Do'mina (lat.), husmoder; härskarinna. Domina'ns (till lat. domina're, härska), kallas inom ärftlighetsläran (se d. o.) det förhållande, då hos avkomman ett anlag från den ena av föräldrarna utbildar sig till en (dominerande) egenskap, under det att motsvarande anlag från den andra av föräldrarna icke kommer till utveckling (recessiv egenskap). H. W. Domina'nt (lat. do'minans, »den härskande»), mus., kallas i en tonart kvinten över grundtonen (se T o n i k a) och treklangen på samma ton (dominantackord). D. kallas även över-d. i motsats till u n d e r-d., treklangen på kvinten under grundtonen (skalans 4:de ton). Upplösningen av d. (med tillagd liten seplima) till tonika är den för vårt dur-mollskalsystem karakteristiska harmonirörelsen. P. Gr. Domina'tet, benämning på det senare enväldiga romerska kejsardömet — det räknas ofta taga sin början under Aurelianus (270—275) — i motsättning till det s. k. principatet, det kejsardöme, som åtminstone i teorien höll fast vid den av Augustus skapade författningen. B. Do'mine, non sum dignus (lat.), »Herre, jag är icke värdig», början av hövitsmannens svar till Jesus enl. Matt. 8:8; versen i sin helhet läses i romersk-katolska mässan före prästens kommunion. S. N. Domine'ra (lat. domina'ri, -a're, till do'mi-nus, herre), vara herre, härska, vara den bestämmande; spela herre över; göra sig gällande framför andra, ha övertaget. Domine'rande egenskaper, biol., se Dominans. Dominguez [Öåmi'ggäj>], J. L o p e z, spansk general, se Lopez Dominguez. Dominica [dåmini'ka], fra. La Domtnique, ö tillhörande Små Antillerna, belägen mellan Guadeloupe och Martinique, på 15° 30' n. br. och 61° 25' v. Igd. D. ligger i ögruppens n. del där de till Storbritannien hörande öarna kallas Leewards islands (se d. o.), och bildar nu jämte de övriga av dessa en brittisk koloni med detta namn, öns areal är 790 kvkm. med 41,100 inv. (1927). Av de tre koncentriska zoner, i vilka man uppdelar de västindiska öarna på gr. av deras tektonik och morfologi, — 587 — — 588 —