DOMINIK ANORDEN tillhör D. den innersta (östligaste), uppbyggd av andesit- och trakytbergarter från krit- och tertiärtiderna, ön har ett stort antal vulkankäglor, av vilka den högsta är Morne Diablo-tin (1,447 m. ö. h.). I denna fanns förr en kratersjö, som dock försvann 1902 samtidigt med vulkanutbrottet på Martinique. Talrika sol-fatarer och heta mineralkällor finnas. Klimatet är fuktigt. På lä-(v.-) sidan faller 1,900 mm. regn, huvudsaki. under juni-jan., på ö. sidan är den årl. regnmängden c:a 2,620 mm. Avsevärda delar finnas kvar av den ursprungliga skogsvegetationen. Befolkningen består huvudsaki. av negrer och mulatter, vilka tala en fransk munart, ett minne från den franska regimen där. På D. finnas vidare 400 kariber; av dem anses o. 100 vara av oblandad ras och utgöra den sista resten av detta indianska folkslag, som en gång varit det härskande i Västindien. Huvudnäring är odling av ett slags små citroner, som produceras till större kvantitet här än annorstädes i världen, vidare kaffe, kakao och kokosnötter. Huvudstad är Roseau på v. kusten med 7,400 inv. (1927). ön D., som upptäcktes av Columbus 3/h 1493 — en söndag (domi'nica, se d. o.), därav namnet — blev fransk under 1600-talet, engelsk 1763. Nära D. slog amiral Rodney under nordamerikanska befrielsekriget 1782 den franska flottan under de Crasse och avgjorde därmed sjökriget till Englands förmån. — Litt.: P. Chemin Dupon-tès, »Les Petites Antilles. Étude sur leur évolu-tion économique» (1909). J. F.; [B.] Domi'nica (lat. underförstått dies, Herrens dag, grek, kyriake'), kallades redan i den ur-kristna församlingen veckans första dag i tredubbel åminnelse av Herrens uppståndelse, den helige andes utgjutande och den första skapelsedagen. På denna dag samlades redan under apostlarnas tid församlingen till gemensam Herrens måltid (eukaristi, se d. o.). Jfr Söndag. — D. adve'ntus, adventsöndag; d. in albis (stolis depone'ndis-, eg. »söndag i vita kläder, som skola läggas av»), söndag efter påsk, kallad så, därför att de, som i gamla kyrkans tid blivit döpta under påsken, på d. in albis sista gången buro sina vita dopkläder; d. in palmis (el. palma'rum), palmsöndag; d. de passio'ne (el. Ju'dica, se d. o.), 5:e söndagen i fastan; d. penteco'stes, pingstdagen, d. resur-rectio'nis (el. sancta), påskdagen; d. trinita'tis (el. au'red), trefaldighetssöndag. S.N. DominicaTe (lat., till domi'nicum, ett i den äldsta kristna kyrkan brukat namn på nattvarden, eg. domi'nicum convi’vium, Herrens måltid), kallades dels den slöja, varmed kvinnorna i den äldsta kristna kyrkan övertäckte huvudet vid nattvardens begående, dels den duk, varmed de vid samma tillfälle betäckte händerna, emedan de icke ss. männen fingo med bara händer emottaga hostian, Herrens lekamen. Möjl. var det samma slöja el. duk, som användes till båda ändamålen. S. N. Domi'nicus, spa. Domingo, ordensstiftare (1170—1221), f. i Calaruega i Gamla Kastilien Den helige Dominicus’ möte med den helige Franciscus av Assisi. Målning av Fra Angelico. Kaiser Friedrich-Museum, Berlin. (hans härstamning från adelssläkten Guzman är obevisad), kanik i sitt hemstift Osma o. 1195. Under upprepad vistelse i det av kätte-rier (jfr Albigenser och K a t a r e r) uppfyllda Sydfrankrike blev han viss om sin livsuppgift: att söka återvinna kättarna åt kyrkan genom predikan och själavård i hednaapostelns efterföljd. Ät det »predikaresällskap», han grundade (se Dominikanorden), vann han omsider (1216) påvlig bekräftelse och var till sin död (i Bologna) outtröttligt verksam för dess utveckling. Ingen skriftlig kvarlåten-skap efter D. är bevarad, och i de äldsta biografierna tecknas han schablonmässigt utan försök till individualisering, varför åtskilligt dunkel vilar över hans personlighet. Redan 1234 blev han av Gregorius IX kanoniserad. — Litt.: F. v. Ortroy i »Analecta Bollandiana», 1911 (innehåller de äldsta biografierna); D. Lacordaire, »Vie de Saint Dominique» (1840, senaste uppl. 1921); P. Mandonnet, »Saint Dominique» (1921); H. C. Scheeben, »Der heilige D.» (1927). B. H-m. Domi'nicus målare, se Ver W i 11. Dominika'norden el. Predikarorden (lat. Ordo fratrum prædicato'rum, förk. O. P.) stiftades 1215 av Dominicus (se denne) och bekräftades 1216 av påve Honorius III. Till grundval för orden hade Dominicus, på gr. av — 589 — — 590 —