DOMITIUS spelande utlägga turvis sina brickor i en rad, varvid lika tecknade fält läggas intill varandra. Dominobrickor upplagda i spel. Dubbelbricka (med lika antal ögon å båda fälten) berättigar till förnyad utläggning. Saknar någon passande bricka, skall talongen anlitas. Den vinner, som först får slut pä sina brickor el., om ingen lyckas därmed, den som har minsta antalet ögon på de icke utsatta brickorna. Kj. R. Do'minus (lat.), härskare, herre, beskyddare; i det forntida Rom husbonden i huset, även klienternas (se d. o.) benämning på sin beskyddare. D. el. d. ac(et)deus, särsk. under sen kejsartid officiellt tilltalsord till kejsaren. — D. ac rede'mptor noster (lat., »Vår Herre och frälsare»), början av det påvliga breve (se d. o.), genom vilket Clemens XIV 1773 upphävde jesuilorden (se d. o.); 1873 i sv. övers. — D. vobi'scum (lat., »Herren vare med eder!»), en i kristna kyrkan sedan gammalt bruklig av prästen till församlingen riktad liturgisk välsignelseönskan med församlingens svar: et cum spi'ritu tuo (»och med din andel»). Det tidigaste belägget för D. v. i liturgiskt bruk är från 500-talet. I sv. kyrkans gudstjänst återfinnes det i växelsången mellan präst och församling: »Herren vare med eder». — »Med dig vare ock Herren!» — Domnus, förkortning av d., i den äldre kristna kyrkan brukat om helgon och martyrer till skillnad från d., som avsåg Jesus, D. noster Jesus Kristus, vår Herre Jesus Kristus, ofta förk. D. N. J. K. W. N.; S. N. Domitia'nus, fullst. namn: Ti tus Fla-vius D., romersk kejsare (51—96 e. Kr.), son till Vespasianus (se denne), innehade redan under faderns levnad höga poster som Roms styresman (prætor urba'nus) men missbrukade sin myndighet och antages även ha stämplat mot sin fader, varför denne lät honom stå tillbaka för hans broder Titus. Är 81 kejsare, visade D. utpräglade härskargåvor. Mild och samvetsgrann, sörjde han för förvaltning och rättskipning samt religionens och festernas noggranna vård, intresserade sig för litteratur och konst, i sht arkitektur, och har uppfört el. fullbordat många stora arbeten både i Rom (det nya kapitolinska templet) och i provinserna (Delfi). Samtidigt vakade han strängt över ämbetsmän och ståthållare och utövade sedan 85 själv som censor perpe'tuus kontroll över senatens sammansättning. D. förde flera krig: genom Agricola (se denne) i Britan-nien, vars gräns flyttades till Firth of Clyde och vars befolkning liksom Irlands romaniserades; vid Rhen mot chatterna. Den första limes (se d. o.) på h. Rhenstranden tillskrives D. Vid Donau stred D. själv jämte bl. a. C. Fuscus mot geter och daker under Decebalus, med vilka sveber och sarmater förenade sig. En hel legion tillintetgjordes i Pannonien, och D. måste sluta fred med Decebalus, varefter han dock firade triumf (89 e. Kr.). — D. hade starkt härskarmedvetande och lät offentligen kalla sig dominus et deus. Hans praktlystnad jämte det dyra härväsendet ökade skatterna. Hans ärelystnad och ringa krigslycka gjorde honom avundsjuk och misstänksam. Efter ett misslyckat upprors-försök i övre Germanien avrättades flera framstående personer, t. o. m. D:s’ kusiner Sabinus och Clemens. Då D:s’ gemål, Domi tia, ej kände sig säker, mognade planen på att bringa D. ur världen, och han mördades 18/b 96. N. V. Domiti'Ilakatakomben, en av Roms äldsta katakomber, familjegrav för medl. av det fla-vianska kejsarhuset, med namn efter F 1 a v i a D o m i t i 11 a, maka till konsul Flavius Clemens, år 95 av kejsar Domitianus på gr. av sin kristna tro förvisad till ön Pontia (enl. en annan tradition Pandataria). D., belägen vid Via Ardeatina, torde till sin äldsta del härröra från l:a årh.; den är bl. a. bekant för en målning (3:e årh.) föreställande de vise männens tillbedjan, här 4 till antalet, och en avbildning av Petrus och Paulus (2:a årh.), det äldsta kända verket av kristen porträtlkonst. D. utgrävdes på 1870-talet av G. de Rossi. S. N. Domi'tius, romersk ätt av plebejisk härstamning, som först framträdde o. 300 f. Kr. och genom Augustus upptogs bland de patriciska släkterna. Av dess två grener, C a 1 v i n i och Ahenobarbi, utslocknade den förra med Gnæus D. Calvinus; under kriget mellan Cæsar och Pompejus var han den förres främste medhjälpare, erhöll därefter uppdrag att ordna förhållandena i Mindre Asien men led 47 f. Kr. det svåra nederlaget vid Nikopolis. Efter Cæsars mord ställde han sig på trium-virernas sida och var 39—36 ståthållare i Spanien. — Grenen Ahenobarbi räknar flera — 597 — — 598 —