DONATIS KOMET endast i undantagsfall komme att lämnas. Ännu ha Sala och flera norrländska städer betydande arealer d. — Litt.: »K. maj:ts och rikets kammarkollegii underdåniga betänkande rörande den till städerna .... donerade jord» (1898); »Lagberedningens förslag till jordabalk», 1 (1905); T. Nothin, »Städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten» (1922). E. K. Dona'tis komet, upptäcktes 2/e 1858 av G. B. Donati och liknade då en svag nebulösa med 3' diam., började i aug. utveckla en svans, Donatis komet. växte hastigt i ljusstyrka och uppnådde hösten s. å. en glans och skönhet, som knappast torde ha överträffats av någon annan komet. På s. halvklotet kunde den synas ännu i mars 1859. Kometen rör sig i en långsträckt ellips med ung. 2,000 års omloppstid. Ch. Donati'sm, schismatisk riktning inom Nordafrikas kristna kyrka. Närmaste anledning till dess uppkomst var tvisten om biskopsvalet i Kartago 311, där personliga motståndare till den valde, Cæcilianus, med hjälp av de numi-diska biskoparna, bl. a. Donatus av Casæ Ni-græ( vilka mot traditionen skjutits undan vid valet), insatte en motbiskop, Majorinus. De klandrade, att Cæcilianus blivit invigd av en traditor (en som under förföljelse utlämnat kristna skrifter); en sådan vigning vore ogiltig. D. företrädde alltså den urkristna sedliga rigorismen, dock reducerad till kravet på ämbets-innehavarnas oförvitlighet. Motpartiet hävdade däremot, att kyrkans helighet vilar på sakramenten, ej på prästens karaktär. — Genom d. delades Nordafrikas kristna församlingar i fientliga läger, och tvisten drogs snart av båda parter inför kejsar Konstantin. Denne föranstaltade biskopssynoder (Rom 313, Arles 314), vilka togo parti mot d., varefter kejsaren, mån om kyrkans enhet, sökte undertrycka d. med tvångsåtgärder. Under ledning av Donatus den store och efter honom Parmenianus (d. 392) lyckades dock d. bibehålla sig hela 300-talet Den utvecklades till en afrikansk frikyrka, som principiellt bestred statens rätt att ingripa i religiösa angelägenheter. Tidvis fick den ett socialt inslag, då den allierade sig med de s. k. cirkumcellionerna (se d. o.). Augustinus upptog den litterära kampen mot d. och fick till stånd ett samtal med dess ledare i Kartago 411; då dessa icke ville böja sig, förklarade han det vara en kärleksplikt att tvinga d:s anhängare till återförening med katolska kyrkan. Försvagad genom inre splittring och vandalernas härjningar, gick d. under vid den muhammedanska invasionen. — Litt.: H. Leclerq, »L’Afrique chrétienne», 1 (1904); L. Duchesne, »Histoire ancienne de 1’église», 2 (1907). A. M-n Donati'ster, anhängare av donatismen (se d. o.). DonatFvum (lat., till dona're, giva), gratifikation, penninggåva, utbetalad åt romerska soldater av triumferande fältherrar el. av kejsare med anledning av tronbestigning, regeringsjubileum el. annan högtidlighet. H.Sj. DonaTor (lat.), person som gör el. gjort en donation (se d. o.); i romersk rätt och därefter i rättsvetenskaplig litteratur om en givare i allm. DonaTus. 1) Namn på flera katolska helgon. 2) D. den store, biskop i Kartago o. 315, donatisternas främste ledare (se D o n a t i s m). Hans lärdom, vältalighet, fromhet och energi erkändes även av motståndarna. Dömd till landflykt på 340-talet, avled han o. 355. A. M-n. Dona'tus, A e 1 i u s, senlatinsk grammatiker (o. 350 e. Kr.), kyrkofadern Hieronymus’ lärare^ namnkunnig ss. förf, till en flitigt citerad och kommenterad grammatisk lärobok »Ars gram-matica», omfattande dels en elementarkurs (ars minor) i frågor och svar, »De octo partibus orationis» (se Don a t), dels en utförligare framställning (ars major) för mera försigkomna. D. har därjämte utarbetat en nu till största delen förlorad Vergiliuskommentar samt en delvis i omarbetning bevarad, mycket värdefull kommentar till Terentius. H. Sj. DonaTus, arkitekt (död o. 1135), byggmästare för Lunds domkyrka. I det 1123 upplagda dödsregistret »Necrologium lundense» (senast utg. av L. Weibull 1923) står vid 27/n med en stil från o. 1135(—40) inskrivet D:s’ namn ss. — 619 — — 620 —