DONAU »arkitekt och detta arbetes mästare» (D. archi-tectus magister operis hujus obiit). Det har därför sedan gammalt antagits, att D. är den egentlige skaparen av den domkyrka, som, efter Lunds ärkebiskopssätes instiftande, från början av 1100-talet reste sig i st. f. den av Knut den helige anlagda mindre biskopskyrkan. D:s’ arbete skulle då vara planläggningar, kryptans uppförande och en stor del av den övre kyrkan. Att han härstammat från Italien kan möjligen slutas av namnet, som där är mera vanligt än n. om Alperna, och även därav, att domkyrkans dekorativa skulptur visar inflytande från n. Italien. E. IV. Donau [dänåu], lat. Dana'bias, Europas näst största flod, uppkommer genom förening av bergbäckarna Brege och Brigach, vilka rinna upp på Schwarzwald 1,100—1,125 m. ö. h., samt ännu en tredje bäck. Från den plats, där de tre vattendragen förenas, Donaueschingen (680 m. ö. h.), har floden namnet D. Rinnande i huvudsaki. ö. s. ö. riktning, når D. efter ett lopp av 2,850 km. Svarta havet. Dess flodområde är 817,000 kvkm. Nedanför Donaueschingen genombryter D. Schwabiska Jura-bergen i en trång och djup dalgång samt följer sedan i en båge, först åt ö. n. ö. sedan åt ö. s. ö., gränsen mellan Schwabisk-bajerska högslätten i s. samt Jura, Bayrischer Wald och Böhmer Wald i n. Under detta lopp mottager D. flera bifloder från Alperna (Iller, Lech, Isar, Inn m. fl.). D:s dal är därunder mestadels ganska bred och delvis sumpig. Vid föreningen med Iller (vid Ulm) blir D. segelbar. Nedanför sammanflödet med Inn (vid Passau, 290 m. ö. h.) på gränsen mellan Tyskland och Österrike bryter D. igenom Böhmer Wald i en trång dal, går ut på molassbild-ningar men bryter ånyo igenom Böhmer Walds urbergsmassiv i förträngningen vid Grein, där de forna, för trafiken farliga klipporna i floden sprängts bort. Efter att ha runnit igenom det av alluviala bildningar fyllda Tullnerfältet, där floden grenar sig, bryter D. igenom Wienerwalds utlöpare och ge-nomrinner Wienbäckenet, ånyo grenande sig. Här ligger D. 155 m. ö. h. Från n. stöter March till D., som därefter rinner fram i »den ungerska porten» mellan Alpernas utlöpare Leithabergen och Små Karpaterna samt träder ut på övre ungerska slätten, bryter igenom Ungerska mellanbergen och rinner nu åt s. över Nedre ungerska lågslätten, från väster (Alperna) mottagande Drava och Save samt från n., sedan D. ånyo svängt åt ö., Tisza (Theiss) med dess mäktiga tillflöden från Karpaterna. Redan vid Budapest ligger D. under 100 m. ö. h., och dess fall är nu ringa. Från s. mottar D. Temes och Morava. I ett 130 km. långt genombrott skär sig D. genom Banatbergen. Kazanpasset och Järnporten äro de mest kända partierna av denna långa genombrott^dal. Härefter når D. ut på Valackiska slätten, bildande dennas gräns i en åt s. böjd båge mot den höga bulgariska krit-platån i s. D. grenar sig i flera grenar, och området mellan dessa utgör ett 10—15 km. brett träskland. Dobrudschas kritplatå tvingar D. åt n., varunder förgreningen ökas och träskmarkerna (Balta) vidgas, men vid Galati vänder sig D. åter åt ö. Från Transsyl-vanska alperna har D. under sitt lopp över Valackiska slätten mottagit Jiul, Oltu, Arges, lalomita och Seret, medan biflödena från bulgariska kritplatån och Balkanbergen äro mindre betydande (Isker, Osma, Jantra). Nedanför Galati kommer dess sista stora biflod, Pruth, från Karpaterna. Väldiga träsksjöar utbreda sig i det låga deltalandet nedanför Seret. D. delar sig slutl. ovan Tulcea i två grenar, en n., Kilia (Chilia), som har nära 2/3 av vattenmassan, och en s., Tulcea, som i sin tur grenar sig i två, Sulina och Sfåntu Gheorge (S:t Georg). På gr. av Kiliamyn-ningens ständiga förgrening i en massa armar är den ej ägnad för sjöfart. Det är den mellersta, Vattenfattiga Sulinamynningen, som genom ständigt arbete hålles öppen för sjöfarten till 7,3 m:s djup, så att fartyg på 6,000 ton kunna nå upp till Galati och Braila. Deltat uppges till storleken vara 2,500—4,300 kvkm.; enl. Penck tillväxte det årl. 1830—56 med 0,g kvkm. — D. är en mycket vattenrik flod. Dess medelavrinning anges vid Wien vara 1,600, ovanför Tulcea o. 7,000 kbm. i sek. (högvatten 35,000, lågvatten 2,000 kbm.). Upp till Regensburg, där den regelbundna D.-sjöfarten slutar, kunna ångare på 1,2 m:s djupgående och 650 ton gå. Genom fredsbestämmelserna 1919 internationaliserades D. från Ulm till Braila och ställdes under Internationella D.-kommissionen (se nedan). Flodfarten hämmas emellertid av ofullständig flodreglering och av att större kanaler med Rhen m. fl. flodsystem saknas. En modern förbindelse med Rhen, Rhen—Main—Donaukanalen, är emellertid under anläggning i st. f. den nu befintliga Ludvigskanalen. — Litt.: C. V. Sup-pan, »Die D. und ihre Schiffart» (1917); H. Hajnal, »The Danube, its historical, politi-cal and economic importance» (1920). H. N. Folkrättsliga förhållanden. I Parisfreden 1856 upptogos i art 15—19 åtskilliga bestämmelser ang. D. Jämlikt art. 16 tillsattes den s. k. Europeiska D.-k ommissionen med 1 ombud för vardera England, Frank — 621 — — 622 —