DORDRECHTSYNODEN Katedralen i Dordrecht. medl. av hansan. 1572 spelade D. en framskjuten roll i upprorsrörelsen mot Filip II av Spanien. G. N.; E. W.; B. Dordrechtsyno'den [då'rträ/t-] i Holland 1618—19 med delegerade från flertalet kal-vinska och reformerta kyrkor i Europa träffade avgörandet i de arminianska striderna (se Arminianer), fastställde den kalvinska bekännelseenheten och befäste den kalvinska nationalkyrkan i Holland. S. N. Dore, Mont [må då'r], bergmassiv i Au-vergne, Frankrike, bildar det högsta partiet av Franska centralmassivet (se d. o.). Högsta topp Puy de Sancy (1,886 m. ö. h.). D. är nästan helt och hållet vulkaniskt uppbyggt. Varma källor finnas vid Bains-de-M. D. och Bourboule. O. P. Doré [dåre'], Paul G u s t a v e, fransk konstnär (1833—83), framträdde tidigt som illustratör i »Le Journal pour rire» o. a. tidningar och nådde snart genom sina sprudlande livfulla och fantasirika teckningar till arbeten av Rabelais, Balzac (»Contes drö-latiques», 1855; sv. övers. »Lustiga historier», 1928), Taine, P. Dupont (»La lé-gende du juif errant», 1856) och framför allt till Dantes »Infernc?» (1861) rykte som samtidens högst uppskattade illustratör. D. hävdar sitt anseende i planscherna till Ch. Perraults »Les contes» (1861; sv. övers. »Sagor», 1873), Chateaubriands »Atala» (1862; sv. övers. 1881), »Aventures du baron Münch- hausen» (1862; sv. övers. 1875), »Don Qui-chotte» (1863) samt i sina bibelillustrationer (1865; bifogade flera sv. bibelverk) och i fortsättningen av Dantesviten (1868; samlad sv. uppl. 1876). D:s senare verk lida av överproduktion, varvid det mesta arbetet överläts åt medhjälpare, träsnidare och stålstickare, vilkas namn f. ö. oftast återfinnas bredvid mästarens sign. D:s förnämsta arbeten kännetecknas av en häpnadsväckande frodig bildfantasi, en ofta kongenial anslutning till diktverkens anda, storslaget patos el. lekfull, stundom grotesk humor. Även D:s målningar kunna anses falla inom illustrationsfacket. Stor framgång hade D. med sina skulpturverk, bland vilka må nämnas »Parcen och Amor» (1877) samt monumentet över A. Dumas d. ä. på Place Males-herbes i Paris. —• Litt.: R. Delorme, »G. D.» (1879); B. Jerrold, »Life of G. D.» (1891); G. F. Hartlaub, »G. D.» (1924). G. V. Dore'ma, växtsläkte av fam. flockblomstriga med 4 på stäpperna i v. Asien, huvudsaki. Persien och Belutsjistan, inhemska arter, samtliga högväxta, perenna örter med tjock, glatt stjälk, stora, parbladiga, rosettställda blad, helbräd-dade, ofta nedlöpande småblad och huvudlika, i sammansatta, klaselika gyttringar anordnade blomflockar utan svepe. D. ammoni'acum (Diserne'ston gummi'ferum) lämnar handelns ammoniakgummi (se d. o.), vilket erhålles av den ur stammen spontant el. till följd av insektsting utsipprande mjölksaften. O. Gz. Dorer (D o r i e r), en av de grekiska folkstammarna, enl. den allmänna uppfattningen inkomna i Grekland, trol. från n., under den sista av de grekiska folkvandringarna (den do-riska vandringen) i 2:a årtusendet f. Kr. Enl. sagan hade de bott i Thessalien, och allt tyder på, att man har att söka deras ursprung el. en tids uppehållsort i närheten av Pindosberget. En annan sådan station på vägen är trol. det lilla landskapet Doris (se d. o.) i mellersta Grekland. Sagan berättade, att D. under ledning av Herakles’ ättlingar (herakliderna) c:a 1100 f. Kr. trängt över Korintviken och erövrat de mykenska borgarna och städerna på Pelopon-nesos (heraklidernas tåg) samt delat landskapen Argolis, Lakonien och Messenien mellan sina anförare. Sagan finner ett stöd i de arkeologiska fynden och i den doriska dialektens utbredning främst i dessa landskap. Från Peloponnesos ha D. trängt vidare s. ut till Kreta och dess grannöar samt åt ö. till Mindre Asiens s. v. kust, där vi finna ett annat Doris. Under den grekiska kolonisationen drogo D. åt ö. upp till Bosporen och åt v. till Syditalien och Sicilien. — D. voro enl. grekernas uppfattning starkt motsatta de joniska stammarna — 647 — — 648 —