DOSTORKHAN lares dagbok», en av mångahanda reflexioner fylld serie av mer el. mindre aktuella kåserier. Dessa väckte stor uppmärksamhet hos samtiden men innehålla mycket, som för eftervärlden ter sig ss. spekulativa misstag; endast som konstnär var D. den store visionären. Sommaren 1878 begynte D., bosatt i ett litet lanthus i Staraja Russa nära Ilmensjön, ett arbete, vari han ämnade skänka sin tidsålders bredaste och djupaste skildring av ryskt liv, den stort anlagda romanen »Bröderna Karamazov». Vad som urspr. avsetts som en introduktion till en skildring av väldiga mått, utkom 1879— 80 (sv. övers. 1918—19) ss. ett verk i 3 stora delar. Ehuru aldrig fullföljt enl. ursprunglig plan, är detta D:s sista verk ett i sig slutet helt med ett innehåll, som i rikedom tävlar med världslitteraturens största förtäljares mästerverk. »Bröderna Karamazov» är berättelsen om en lastbar fader och dennes kamp med sina söner: Dmitrij, som helt är passion och okuvad vilja, Ivan, den hänsynslöse intel-lektualisten, och Aljosja, den av religiös känsla fyllde, ännu oskuldsfulle ynglingen. En fjärde son, en frukt av en utomäktenskaplig förbindelse med en förfallen kvinna, lakejen Smer-djakov, som blir sin faders baneman, förkroppsligar i sig all den bestialiska råhet och ondska, vilken Rysslands lägre folkskikt dolt under sekler. Frånsett sin fascinerande skildring av mänskligt liv, äger arbetet ett ovanskligt värde genom de religionsfilosofiska tankegångar, som äro invävda i berättelsen. Sitt mest gripande uttryck få dessa i den berömda legenden om storinkvisitorn. Sin sista offentliga framgång vann D. med sitt stora tal vid avtäckandet av Pusjkinmonumentet i Moskva i juni 1880. I sitt hem i Petersburg avled han 22/2 1881 till följd av en blodstörtning efter ett häftigt ordbyte med en av sina arvshungriga systrar. Få förf, ha efter sin död varit föremål för ett så livligt intresse som D. Av Tolstoj överträffad ss. konstnär, står D. med alla sina stilistiska knaggligheter och kompositionsfel högt över denne som tänkare i kraft av sin intuitiva själsskärpa. D. var en man med en egenartad och djup världsåskådning, vilken med åren blivit föremål för ett ingående specialstudium, ingalunda avslutat utan snarast ännu i sin begynnelse. D.-problemen äro mångfaldiga och på ett intimt sätt sammanflätade med bedömandet av hela det stora, gåtfulla Rysslands kulturinsats, vars betydelse Västerlandet ännu icke hunnit tillnärmelsevis fastställa. — Litt.: N. Hoffmann, »Th. M. D.» (1899; biografisk studie, i vissa partier ingalunda föråldrad); A. Gide, »D.» (1923); N. Berdjajev, »Mirosozer- tsanije Dostojevskago» (s. å.), »Die Weltan-schauung D:s» (1925; en värdefull ledtråd iD:s religionsfilosofi); K. Nötzel, »Das Leben D:s» (1925; utförligaste biografi hittills); J. Meier-Graefe, »D., der Dichter» (1926; estetisk analys); D. S. Mirsky, »A history of Russian lite-rature to 1881» (1927); F. M. D., »Briefe» (1914; innehållande även D.-skildringar av hans samtida); på sv. föreligga utom mindre uppsatser, D. Merezjkovskij, »Tolstoj och D.» (2 bd, 1906—07); Aimée Dostojevskij, »D.» (1921; värdefull genom biografiska detaljer, dock opålitlig i etnologiska och genealogiska utredningar) samt D:s »Brev. I urval och övers, av A. Jensen» (1920). Agr. Dostorkhan [-za'n] el. destarkhan (pers.-turk.), bordduk, som vanl. utbredies på golvet; även välfägnad, som framsättes därpå. G. Rqt. Dota'ler, i romersk rätt slavar, vilka en dotter erhöll i hemgift (dos) av sin fader. Sedermera, särsk. i Tyskland, arrendebönder å kyrkan el. kyrkliga inrättningar tillhöriga gods. Jfr D o t a t i o n. E. K. Dota'Isystem, romarnas och de romanska folkens sätt att ordna de ekonomiska förhållandena i äktenskapet. D. kännetecknas av att båda makarna ha sin egen, enskilda förmögenhet. Kvinnans består i regel av den hemgift (dos), hon vid sitt giftermål enl. gängse sed erhåller av sin far el. annan nära anförvant och som ofta är förutsättningen för giftermålet. Mannen brukar förvalta hustruns förmögenhet men måste då ställa säkerhet därför. E. K. Dotation [-fo'n], urspr. hos romarna en kvinnas utrustande med hemgift; sedermera, i kanonisk rätt, om större gåvor el. föräringar, särsk. av gods el. inkomstgivande rättigheter, till kyrkliga stiftelser el. ämbeten, spec. för upprättande av nya sådana; i modern tid även om statliga nationalbelöningar åt förtjänta fältherrar el. statsmän. E. K. Dote'ra (lat. dota're), ge en dotation (se d. o.). Dottore [dåtå're] (ital., doktor), II, stående karaktärsfigur i commedia deWarte (se d. o.). Dou [dau], Gerhard (Gerrit), holländsk målare (1613—75), utbildades under inflytande av sin landsman Rembrandt, vars ljusdunkel D. i viss mån tillägnade sig (flera porträtt av Rembrandt samt dennes mor och far), men blev genom sitt tilltagande detaljstudium alltmera realist, i färgen också torrare och kyligare. I motsats till Rembrandt förblev D. bosatt i Lei-den, för vars »skola» han blev en ledare, vad »finmåleriet» i genremässig uppfattning beträffar. Porträtten — också självporträtten — insätter han gärna i en vardaglig situation. En fönsteröppning omramande bilden (interiören) — 671 — — 672 —