DRIVNING sakta framåt, således mot garnlänken, så att denna ej skall driva för hastigt. Garnlänken hålles genom garnens flöten samt träkaggar, blåsor (luftfyllda blåsor av läder el. segelduk) Skiss över nätens anordning vid drivgarnsfiske. el. dyl. flytande med övertelnan i ytan el. genom linor (stroppar) från garnen till blåsor-na el. kaggarna nedsänkt till önskat djup. Vid det bohuslänska d. efter sill användas vanl. 60 garn, som bilda en länk av över 1,600 m:s längd, fästad vid båten, medan vid fisket efter makrill garnlänken, som kan vara ända till 4 å 5 km. lång, än får driva fritt, än fästes vid båten. Vid fiske med stora garn, ss. vid sillfiske i Nordsjön, brukas, för att garnen ej skola frestas så mycket vid sättningen och dragningen, en lång, i vissa fall ända till 1 dm. tjock tross, som fästes ovanför el. under garnen. Det senare sättet torde numera i allm. anses vara det bästa för att få en god ställning på garnen. Det medför även, att garnen hållas fast vid trossen och ej gå förlorade, om en ångbåt skulle skära av länken. Garnlänken »sättes» vanl. från båtens sida och »dragés» från bogen, där den får glida över en rulle. Vid garnlänkens fria ända fästes en boj med lanterna, och enl. internationell överenskom- Garnlänken dragés vid makrillfiske. melse skall, då drivgarnslänken är fästad vid båten, denna föra 2 vita ljus anbragta på närmare föreskrivit sätt. D. idkas om natten, framförallt efter sill, strömming, makrill och lax, varvid garn av för de olika fiskslagen lämpad beskaffenhet användas. N. R-n. Drivhjul benämnes ofta hjul, som upptager och fortplantar det vridande momentet i en maskinell anordning. Särsk. på lokomotiv kallas de hjul, på vilka vevstakarna verka, för d., likaså de hjul på ett motorfordon, som driva detta framåt på vägbanan. v. S. Drivhus, se Växthus. Drivier [-vje'], Léon Ernest, fransk bildhuggare (f. 1878), har utbildats dels i Rodins ateljé, dels genom studiet av den florentinska ungrenässansen, har utfört monument, byster och medaljer, beställda dels till Frankrike, dels till Argentina och Chile. 1918 utförde han den officiella bysten av »Det segrande Frankrike». E.W. Drivis, se Isberg och I s. Drivkedja, tekn., se Kraftöverföring. Drivmedel, för projektilers framdrivande avsett ämne. Vid eldvapen utgöres d. av krut (se d. o.), som är mindre brisant än de för projektilers söndersprängande avsedda spräng-medlen (se d. o.). D:s kemiska sammansättning, fysiska konsistens, kornform och kornstorlek avpassas för det vapen, vari det skall användas, så att största energiutveckling er-hålles med minsta frestning av vapnet (stor drivande och liten sprängande verkan eftersträvas). Vid pneumatiska vapen (»luftbössor» o. d.) utgöres d. av komprimerad luft, kolsyra el. dyl. Bränslet i förbränningsmotorer kallas även d. R. Sbg. Drivmina, sjökrigsv., se Mina. Drivning. 1) Metall. A) Den arbetsprocess vid guld- och silverframställning, genom vilken bly och andra metalliska föroreningar skiljas från de ädla metallerna. För detta ändamål smältes den orena metallen i en s. k. drivugn (se d. o.) under påblåsning av luft på metallbladets yta. Blyet och övriga oädla metaller oxideras därvid till glete, som dels uppsuges i den av benaska el. cement och kalk bestående »testen» i härdens övre del, dels samlar sig på badytan, där den efter hand avdrages. Processen fortlöper under stegrad temp., allteftersom halten av föroreningar minskas och skiktet av nybildad glete på badytan blir tunnare. Slutl. inträder ett egendomligt ljusfenomen, den s. k. blick-ningen, då den spegelblanka metallen blir synlig genom det gulglödande gleteskiktet. Processen avbrytes då omedelbart för undvikande av oxidation av den ädla metallen, vilken dock ofta får undergå en försiktig efter- — 765 — — 766 —