DROTS gal, s. Spanien och Marocko förekommande art. D. lusita'nicum, en ända till % m. hög, insektätande växt (se d. o.) med gräslika, hoprullade blad och stora blommor. O. Gz. Drosselspole, elektrotekn., apparat, med vilken spänningsfall åstadkommes i en växel-strömskrets utan nämnvärda förluster. D. ut-göres av en på en i regel icke fullt sluten järnkärna anordnad lindning, avsedd att inkopplas i växelströmskretsen. På gr. av det magnetiska växelfält, som uppstår i järnkärnan, alstras i spolen en elektromotorisk kraft, som måste övervinnas av spolens klämspänning. Spolen åstadkommer på så sätt i växelströmskretsen ett spänningsfall, som är beroende av strömmens storlek. D. användes i regel för att åstadkomma dämpning av strömstyrkan (dämpspole) i fall, då kortslutning ofta förekommer el. kan befaras, t. ex. framför smältugnstransformatorer. Förlusterna i d. äro förhållandevis små, men däremot uppstår en fasförskjutning mellan ström och spänning, som kan vara olämplig med hänsyn till beläst ningsförhållandena på växelströmsnätet. Till sin konstruktion är d. ganska lik en transformator med en lindning (jfr Elektriska transformatorer). Inom såväl starksom svagströmstekniken har d., med el. utan järnkärna, även funnit användning på gr. av sin förmåga att i hög grad dämpa högfrekven-ta växelströmmar. R. L-n. Drossi'nis, Georgios, grekisk förf. (f. 1859), har på folkspråk skrivit ett stort antal av varm känsla burna dikter (t. ex. »Pyrine romfaia», 1922), och noveller (»Amaryllis», senaste sv. övers. 1913) m. m. IV. N. Droste-Hü'lshoff, Annette Elisabeth von, friherrinna, tysk författarinna (1797—1848). D. växte upp i gammaldags katolsk miljö på stamgodset Haus Hülsen nära Mönster. Genom sina »Ge-dichte» (1844) dokumenterade hon sig som sin tyska samtids främsta kvinnliga lyriker, ehuru hon fick vänta länge på erkännande. Känslighet utan sentimentalitet och en fint nyanserad språkbehandling känneteckna hennes diktning. Täml. schablonmässiga äro hennes poetiska berättelser i tidens smak. Kraftfull är däremot prosanovellen »Die Ju-denbuche» (1842). Postumt utkommo »Das geistliche Jahr», religiösa dikter (1851), »Letzte Gaben» (1860) och »Briefe» (1877). »Gesam-melte Schriften» utgåvos i 3 bd 1879 (senaste uppl. i 3 bd 1925). »Sämtliche Briefe» utgåvos av H. Cardauns (1909). — Litt.: L. Schücking, »A. v. D., ein Lebensbild» (2 Aufl. 1871); B. Badt, »A. v. D.» (1909); F. Heitmann, »A. v. D. als Erzählerin» (1914); G. P. Pfeiffer, »Die Lyrik der A. v. D.» (s. å.). A. Bd. Droste zu Vischering [fi'-], Clemens August von, tysk katolsk kyrkopolitiker (1773 —1845). Ss. generalvikarie för biskopsdömet Mönster kom D. i konflikt med den preussiska regeringen ang. de s. k. blandade äktenskapen (se d. o.) mellan protestanter och katoliker och nedlade 1821 sitt ämbete. Sedan han 1835 blivit ärkebiskop av Köln, blossade striden upp igen, i det att D. vägrade att erkänna dessa äktenskap, om icke kontrahenterna förbundo sig att uppfostra barnen till katoliker. 1837 blev han av regeringen häktad, vilket gav uppslag till en häftig och omfattande kyrko-politisk strid (»Kölner Kirchenstreit»), som slutade med regeringens nederlag. D. blev frigiven 1839 men återvände ej till sitt stift. S. N. Drot (fisl. Drött; da.-lat., hos Saxo, Drota), en dansk drottning enl. Asmund Kappabanes saga; tillhör sägnen lika visst som den danska konungadotter D., som är nämnd i Ynglingasaga. L Lqt. Drothem (se Drott), s:n i Hammarkinds hd, Östergötlands län, gränsar i ö. till Söderköping; 92,06 kvkm., därav 89,48 land; 1,551 inv. (1930; 17 inv. pr kvkm.); 28,ea kvkm. åker (32,o % av landarealen), 45,o? kvkm. skogsmark (1927). Största egendomar Mariehov och Tomtaholm. — Pastorat i Hammarkinds kontrakt, Linköpings stift. D?s kyrka är belägen inom Söderköpings stads gränser. J. C. Drots, nordisk ämbetstitel, första gången nämnd i Sverige 1276. Under konung Birgers tid hade såväl konungen som hertigarna en ämbetsman benämnd d. Birgers d. var Johan Brunkow, hertig Eriks d. Mats Kettilmundsson; båda framträda ss. sina herrars förnämsta medhjälpare, och när efter Eriks död och Birgers fördrivande hertig Eriks son, den minderårige Magnus Eriksson, blev konung, var d. Mats Kettilmundsson förmyndarstyrelsens ledare. Hans efterträdare ss. d., Knut Jonsson, synes han intagit en liknande ställning. Även Nils Abjörnsson erhöll 1335 för en tid, då konungen vistades i Norge, en myndighet, som närmast kan karakteriseras ss. en riksföreståndares. De funktioner, vilka urspr. regelrätt varit förknippade med ämbetet, äro däremot okända; redan på 1300-talet ha dock särsk. ärenden av rättslig art hänförts till d:s verksamhetsområde, och på 1370-talet höll Bo Jons — m — — 778 —