DRUS Sheridans »Skandalskolan» uppföres på Drury lane 1778. Samtida kopparstick. Ur dess aska reste sig den nuv. D:s mäktiga byggnad (av Wyatt). Den öppnades 1812, restaurerades 1860 och undergick 1921 en genomgripande modernisering. D. var 1682—95 Londons enda teater och från denna period och fram till o. 1850 den engelska huvudstadens ledande scen. Bland dess direktörer märkas C. Cibber (1711—33), D. Garrick (1747— 76), R. B. Sheridan (1776—88) och J. Kemble (1788—1803). Från mitten av 1800-talet förde D. en omväxlande tillvaro, tills den 1879 under ledning av Sir Augustus Harris specialiserade sig på utstyrselsensation och äventyrs-dramatik i stor stil, en genre som den sedan i huvudsak förblivit trogen. G. K-g. Drus el. k r i s t a 11 d r u s, ett aggregat av kristaller på ett gemensamt underlag. Underlagets form bestämmer d:s utseende; ofta är det ett hålrum, då talar man om g e o d e r (se d. o.) och om druS' hål el. d r u s r u m. Dessa senare kunna vara mycket växlande med hänsyn till storleken, från några få cm. till flera m., t. ex. kristallkällarna i Alperna med meterlånga bergkristal ler. Bland de mineral, av vilka d. bestå, må nämnas kvarts i olika modifikationer, zeoliter, kalkspat, svavelkis och blyglans. K. A. G. Druser (arab, durüz, sing. dürzi och därazi), ett arabisktalande folk i Syrien av osäkert ursprung med egen religion, uppkommen som en sekt inom islam. D:s antal uppskattas till o. 117,000, varav mer än % bor i Haurans bergland, även kallat Djabal ad-duruz, drusernas berg, medan de övriga äro insprängda bland Genomskärning av drus med kvarts- och ametist-kristaller. den kristna och muhammedanska befolkningen på Libanon och Antilibanon. Benämningen d., som ej brukas av d. själva, vilka endast kalla sig imuvahhidün, »enhetsbekännare», är trol. härledd ur ad-Darazi, den förste, som bland dem förkunnade deras lära (se nedan), men redan tidigare torde folket ha uppstått som en blandning av den gamla arameiska befolkningen och invandrade araber, perser och kurder. Själva säga d. sig vara sydaraber med en tidig inblandning av persiska och turkiska element. Från araberna skilja de sig i sht genom sin högresta växt. D. äro uppdelade i stammar, delvis med ännu kvarlevande feodal styrelse, samtliga underordnade en högsta styresman, håkam. Huvudnäringen är åkerbruk med vin- och tobaksodling. D:s utmärkande egenskaper äro frihetskärlek, tapperhet, gästfrihet men även grymhet och trolöshet. De igenkännas på den vita turbanen, som lindas runt en mössa av rött el. svart siden och hos de förnämare kan antaga väldiga proportioner. Kvinnan intager en aktad ställning; månggifte är förbjudet. Den stora mängden av d. har strängt taget ingen religion. Man utgiver sig för muhammedan el. kristen, allt efter omständigheterna. Vad man kallar d:s religion, är en hemlig lära, som är bekant endast för en minoritet men trots allt i ett hundratal skrifter kommit till även europeisk kännedom. Denna lära är en utgrening av ismailiternas (se d. o.) och förkunnades i Egypten 1017 under kalifen al-Hakim (se denne), som utgav sig för att vara den senaste och sista inkarnationen av gud bland människorna, däruti understödd av tvenne is-maelitiska agenter Hamza och ad-Darazi, av vilka den förre blev vezir hos kalifen och sedermera den nya lärans systematiker, medan den senare efter att ha råkat i tvist med Hamza flydde till Syrien och där vann anhängare för denna form av ismailitisk lära, vilka även erhållit sitt namn efter honom, ehuru han även bland dem helt undanträngts av Hamza. Enl. d. är al-Hakim ej död utan endast dold och skall i tidernas fullbordan återvända i spetsen för en stor här, som skall besegra alla fiender och giva d. makten. Utom gud själv, enheten, som uppenbarat sig senast i al-Hakims gestalt, dyrkas även 5 ministrar, kallade förstånd, själ, ord, högra och vänstra vingen, vilka även tid efter annan taga gestalt i en människa. D. hylla även en allmän själavandringslära, enl vilken d:s själar omedelbart födas i nya druser, medan de otrognas ständigt födas till otrogna. De i religionen ej invigda kallas djuhhäl, okunniga, de invigda 'ukkäl, vetande. De sistnämnda skola deltaga i den hemliga guds- — 795 — — 796 —