DRUSUS Drusisk hövding i Anz. tjänsten natten mellan torsdag och fredag, som äger rum i ett på en bergshöjd beläget tempel, cha'hva, genom ett draperi delat i avdelningar för män och kvinnor. Redan under korstågsstriderna spelade d. i likhet med assassinerna (se d. o.) en viktig Det inre av drusernas visdomstempel i Suweda. roll i kampen om Syrien. Ännu större betydelse fingo de på 1500- och 1600-talen under emirerna av familjen Ma'n i Libanon, bland vilka Fachr ad-din ibn Ma'n II (1585—1683; se denne) var den mest betydande och sökte bilda ett syriskt rike oberoende av Turkiet, vilket dock ej lyckades. Makten gick efter hans ätts utslocknande 1697 över till den muhammedanska släkten Schihab, som stödde sig på övergav för ståthållaren (Apg. 24:24. Drusrum. maroniterna (se d. o.) och senare i stor utsträckning övergick till kristendomen. Den förnämsta emiren av denna släkt, Baschir (1788— 1840), en bundsförvant till Muhammed Ali i Egypten, ökade genom sin politik spänningen mellan d. och maroniter, så att den blev till blodig fiendskap, som 1860 tog sig ett hemskt uttryck i fruktansvärda blodbad på de kristna i Libanon och Damaskus. Därefter upprättades 1864 en autonom Libanonprovins under en kristen guvernör, men d. ha ständigt genom sitt starka oavhängighetsbegär berett såväl Turkiet som Frankrike stora svårigheter, senast vid det stora d.-upproret 1925, följt av ett mindre 1926, varvid stora skador tillfogades bl. a. Damaskus (se d. o. och Syriska förbundet). — Litt.: M. v. Oppenheim, »Vom Mittelmeer zum Persischen Golf», 1 (1899); F. Bliss, »The religions of modern Syria and Palestine» (1912); Ph. K. Hitti, »The origins of the Druze people and religion» (1928). G. O-r. Drushål, se D r u s. DrusFlla, yngsta dottern till Herodes Agrip-pa I (född o. 38), g. m. den romerske vasallfursten Azius i Emesa (Syrien), vilken hon att gifta sig med den romerske Felix i Judéen. D. omnämnes i S. N. se D r u s. Drusus, gren av den romerska ätten Livius (se d. o.), härstammande från en Livius, magister e'quitum 324 f. Kr., som under krig mot gallerna förvärvade sig binamnet D., vilket är av keltiskt ursprung. Grenens förste mera bemärkte medl. var Marcus Livius D. (c:a 155—109 f. Kr.), folktribun 122 f. Kr. jämte Gajus Gracchus (se G r a c c h u s) och dennes förbittrade motståndare. Hans son, Marcus Livius D. (124—91 f. Kr.), framträdde ss. folktribun år 91 med ett omoget och brådstörtat reformprogram, åsyftande de av Gajus Gracchus inrättade riddardomstolarnas upphävande och domsrättens återflyttande till senaten, vidare en agrarreform i Gracchernas anda samt förlänandet av romerskt medborgarskap åt de italiska bundsförvanterna. D. förmådde ej bemästra den storm, som upptagandet på en gång av så många brännande problem uppväckte, och den enda följden av hans verksamhet blev bundsförvantkriget (91— 88 f. Kr.); själv dog han under sitt tribunat, antagl. mördad. Hans adoptivson Marcus Livius D. Claudianus (c:a 91—42 f. Kr.) var fader till Livia Drusilla (58 f. Kr.— 29 e. Kr.), g. m. 1) Tiberius Claudius Nero, 2) Augustus. I sitt första äktenskap hade hon — 797 — — 798 —