DUBBELSTJÄRNOR figur, fordras genom tecknet över el. efter noten; utföres i förra fallet (anslående d.) genom att huvudtonen hastigt föregås av övre grannton, huvudton och lägre grannton, i senare fallet genom att dessa tre toner följa huvudtonen mot slutet av dess tidsvärde. Kro-matiska förändringar av granntonerna antydas genom motsvarande tecken över el. under ev. F.S-l. Dubbelsocker, kem., se Disackarider. Dubbelspat, miner., se K a 1 k s p a t. Dubbelspår, benämning på två jämlöpande spår för motsatta tågriktningar å järnvägslinjer med stark trafik (dubbelspårig bana). D. medgiva tågmöten även å linjen, och härigenom vinnes minskad gångtid och ökad säkerhet. D. finnas vid Sveriges statsbanor till en sammanlagd längd av omkr. 432 km., därav å linjerna Stockholm—Uppsala 56, Stockholm —Järna 40, Äby—Sävsjö 171, Hässleholm— Malmö 83, Alingsås—Göteborg 44 och Göteborg—Kungsbacka 28 km.; vid enskilda järnvägar tillsammans 25 km. Vid utländska banor med synnerligen högt utvecklad trafik finnas även fyrspåriga linjesträckor med ett d. för snabbgående och ett för långsammare gående tåg. E. R. S. Dubbelstjärnor äro stjärnor, som för blotta ögat synas enkla men som likväl bestå av flera stjärnor, vilket framgår ant. av att de i en tillräckligt kraftig tub visa sig bestå av 2 el. flera stjärnor, visuella d., el. därav att resultatet av en spektroskopisk undersökning av deras ljus endast kan förklaras därigenom att ljuset utgår från flera stjärnor, s p e k t r o-skopiska d. De enskilda stjärnorna i en d. kallar man dess komponenter. — På övergången till egentliga d. stå sådana stjärnor, som personer med ovanligt god syn kunna även utan tub uppdela i flera stjärnor. Ss. ex. på sådana stjärnor må nämnas: Mizar-Alcor, den andra stjärnan i Karlavagnens tistelstång, stjärnan a Stenbocken och f i Lyran, av vilka den sistnämnda endast av synnerligen skarpa ögon kan uppdelas i 2 skilda stjärnor. — Man kan indela de visuella d. i optiska och fysiska d. De förra synas endast på gr. av perspektivet i varandras närhet, de senare höra verkligen ihop. Då W. Herschel vid slutet av 1700-talet började sina observationer av d., trodde han att det i allm., kanske alltid, skulle bli optiska d., man skulle få att göra med, men fann snart, att förhållandet var alldeles tvärtom. Dels visade det sig statistiskt, att d. voro alldeles för många för att kunna betraktas ss. optiska d. — en matematisk beräkning med tillhjälp av sannolikhetskalkylen visar, att en dast en mycket ringa procent av de kända d. kunna vara optiska —, dels visade observationerna småningom, att komponenterna verkligen fysiskt höra tillsammans. Det första beviset härför kunde Herschel framlägga 1802. — Om två stjärnor fysiskt ej höra tillsammans, synas de båda komponenterna röra sig i räta linjer på himlen. Ett dylikt ex. finna vi i d Herculis, vars båda komponenter, enl. Burn-ham, under åren 1831—1904 syntes röra sig på himlen så, som fig. 1 visar. Uppenbarligen Fig. 1. Optisk dubbelstjärna, d Herculis. ha vi här med en optisk d. att göra. — Om de båda komponenterna verkligen höra ihop, visar det sig, att de båda stjärnorna attrahera varandra ss. planeterna och solen i vårt planetsystem, alltså enl. Newtons lag. De röra sig således i allm. i ellipser kring varandra, och den ena stjärnan står i dessa ellipsers ena brännpunkt. Omloppstiden i denna ellips kan, då det är fråga om visuella d., gå ned till 5 ä 6 år och gå upp till 100-tals år. För c:a 100 d. är banan väl bestämd. I fig. 2 se vi ett fall (det är fråga om d. Ursæ majoris), då hela banan kan följas från 1826 till 1886. Omloppstiden är alltså 60 år. Man ser, så att säga med ögonmått, att banan i enlighet med Newtons lag är en ellips, men man ser också, att den stora stjärnan, som befinner sig i de 2 räta linjernas skärningspunkt, icke ligger i ellipsens ena brännpunkt, ss. den enligt Newtons lag väl borde göra. Detta beror därpå, att den bana vi kunna se icke är den verkliga — 829 — — 830 —