DUBOIS talets början. Nationalmuseet är särdeles rikt på gammalirisk och normandisk bildkonst och ornamentik, och det till Trinity college hörande bibi, har de dyrbaraste skatter av iriska miniatyrer. Bland D:s talrika monument må nämnas minnesmärken över Th. Moore, O. Goldsmith och O’Connor. — O. 825 intogs D. av norska vikingar, vilka med staden D. som medelpunkt grundade ett kungarike, vanl. kallat D. Det bestod över 300 år och hade sin blomstringstid o. 860—960. Efter slaget vid Clontarf 1014 erövrades D. av irerna, som även höllo det besatt i skilda repriser 1056—1136. 1152 blev D. ärkebiskopssäte. 1171 intogs D. av engelsmännen och blev för långa tider den fasta punkten för deras välde på Irland. Den nordiska befolkningen sammansmälte med engelska invandrare. 1207 erhöll staden ett frihets-brev. Påsken 1916 var D. skådeplatsen för en av det irländska självständighetspartiet igångsatt blodig resning. S.; E. W.; N. L. R. Dublo'n, guldmynt. 1) I Spanien fördubblingar av escudo. D. de d dos = 2 escudos, i Spanien kallad d. (se Pistol). D. de d quatro = 4 escudos, det mynt, som i det övriga Europa kallades d. och som hade en finvikt av 12,4—11,3 gr. D. de d ocho = 8 escudos (se Onza). 1848—68 var d. (d. de Isabel) = 10 escudos = 100 reales med en finvikt av 7,B4—7j4B gr. — 2) I Sydamerika med olika värde i de olika staterna. N. L. R. Dubno [do'bnå], stad i vojevodskapet Volhy-nien, s.ö. Polen, n.ö. om Lwöw; 9,146 inv. (1921). Förr rysk gränsfästning mot Österrike-Ungern. Föga betydande ss. sådan föll D. under världskriget i österrikarnas våld och hölls av dem besatt 8/g 1915 till ulo 1916, då fästningen åter kom i ryssarnas händer genom Brusilovoffensiven. 1918 återtogs D. av tyskarna under de operationer, som ledde till freden med Ryssland. J. C.; T. H-m. Dubnov [dobnå'f], Simon Markovitj, rysk-judisk historiker (f. 1860), har på ryska utg. flera bidrag till judarnas historia, i sht i Östeuropa, samt en brett lagd allmän judisk historia i 10 bd, övers, bl. a. till tyska, »Weltgeschichte des jü-dischen Volkes» (1920 ff.). Detta verk, som är ett av de största i sitt slag, utmärker sig för grundlighet, fängslande, bildrik stil, stora vyer, en ny, originell periodindelning och en utpräglat nationell uppfattning, i det D. ej betraktar judarna som ett trossamfund utan som en nation. D. betonar emellertid blott de politiska, sociala och kulturella faktorerna men förbiser de ekonomiska. En översikt av judarnas historia är övers, i »Judarna» (»Nationernas bibliotek», 3, 1920). C. V. J. Duboc [dybå'k], Charles Edouard, tysk förf. (1822—1910), skrev en mängd på sin tid mycket lästa romaner och noveller. Synnerligen berest och beläst i flera litteraturer, ägnade han sig med förkärlek åt den etnografiska romanen och pastischen, t. ex. »Don Adone» (1883) i den spanska skälmromanens stil. D. var även en talangfull lyrisk övers, och tolkade bl. a. Tennysons »Enoch Arden» (1867). [A. Bd.] Dubois [dybQa'], Pierre, fransk politisk teoretiker (d. c:a 1312). D:s’ verksamhet faller under Filip den skönes regering, och hans skriftställarskap har till stor del sammanhang med denne konungs kamp mot påvemakten; han skrev försvarsskrifter för Bonifatius VIII:s tillfångatagande, avsedda att påverka den allmänna opinionen. D:s’ mest bekanta verk, »De recuperatione sanctæ terræ» (»Om det heliga landets återerövring»), rör frågan om vilka metoder, som borde anlitas för att återvinna det heliga landet; det är en intressant sammanfattning av tidens diskussion av denna då brännande fråga. D. kräver ett återställande av freden inom kristenheten, innan man griper sig verket an; medel skulle uppdrivas genom beskattning av kyrkans män och reduktion av ordensgodsen. D. har även tagit till orda rörande Tyska riket och kejsarvalet efter Albrekt I:s död, då Filip den sköne arbetade på att skaffa sig inflytande i Tyskland. — Litt.: E. Zeck, »Der Publizist P. D.» (1911). 1. A. Dubois [dybpa'], Jacques, latiniserat J a-cobus Sylvius, fransk anatom (1478— 1555), prof, vid Collège royal i Paris. D. var en av de förste i Frankrike, som studerade människokroppens anatomi genom dissektioner; han införde också blodkärlsinjektioner med färgad injektionsmassa och studerade särsk. blodkärlens förlopp, leverns och blindtarmens byggnad. Ivrig lärjunge till Galenos, uppträdde han häftigt mot Vesalius’ kritik av dennes läror. D. utgav även skrifter i medicinens historia (om Hippokrates och Galenos), i farma-kologi och botanik. Hans »Opera medica» ut-gåvos 1630. T.H-n. Dubois [dybpa'], G u i 11 a u m e, fransk statsman (1656—1723). Av ringa härkomst, gjorde sig D. bemärkt genom sin begåvning och blev 1687 lärare för hertig Filip, den senare re-genten. Beskyllningen mot D., att han skulle ha underblåst sin lärjunges dåliga böjelser, är ogrundad; dennes och hans närmastes tillgivenhet vann han genom sin duglighet och användbarhet. Under ett uppehåll i England 1698 knöt D. förbindelser, framför allt med Stanhope, vilka framdeles blevo av stor betydelse. Först sedan hans lärjunge 1715 blivit Frankrikes re-gent, kom D:s’ tid. På sommaren 1716 inledde — 837 — — 838 —