DUBOIS D. i största hemlighet förhandlingar med Stan-hope, då en av Georg I:s förnämsta ministrar; efter en långvarig kamp med den officiella, spanskvänliga franska diplomatien genomdrev D. först en hemlig överenskommelse mellan re-genten och Georg I, därpå en trippelallians mellan Frankrike, England och Nederländerna och slutl. dennas utvidgande till en kvadruppelallians genom kejsarens upptagande i förbundet. D:s’ ledande tanke var att trygga regentens arvsrätt till Frankrikes tron mot Filip V:s av Spanien anspråk. Man måste nog säga, att han därför offrade Frankrikes intressen; i varje fall bröt han med dettas gamla, Stuart-vänliga politik, garanterade Englands tron åt den hanno-veranska ätten och samtyckte till att öka kejsarens övermakt i Italien genom att skaffa honom det viktiga Sicilien. Därigenom korsades Alberonis (se denne) planer, och även för den av Görtz ledda sv. politiken var kvad-ruppelalliansen ett hårt slag. D. blev nu, 23/9 1718, fransk utrikesminister och lyckades genom ett krig med Spanien störta Alberoni och trygga regentens arvsrätt (1720), samtidigt som han understödde Englands sv. politik. D. ville nu förvärva kardinalshatten och därmed bana sig väg till premiärministerposten men blev tillsvidare blott ärkebiskop av Cambrai, 1720. För att behaga engelsmännen, som kände sig hotade av Laws (se denne) kolonialplaner, bidrog D. till dennes störtande. Bl. a. mot betydande eftergifter till ultramontanismen på bekostnad av jansenisterna blev D. 1721 äntligen kardinal och lyckades även åvägabringa ett mot kejsaren riktat närmande mellan England, Frankrike och Spanien och förbereda för huset Orléans förmånliga giftermålsförbindelser mellan de spanska och de franska bourbonerna. 1722 erhöll D. äntligen den åtrådda premiärministerposten men dog redan i aug. 1723, utarbetad och uppriven. — Litt.: É. Bourgeois, »La diplomatie secrète au 18:e siècle. Ses dé-buts» (3 bd, 1909—10). P. S. Dubois [dybpa'], Gu illam, holländsk landskapsmålare (1610—80), utförde stämningsfulla, fint belysta landskap med skogsbryn o. d.; ett sådant i Nationalmuseum, Stockholm, ett i Holsteinborg, Danmark, andra i Schwerin, Berlin, Braunschweig. D:s’ sällsynta konst skattas numera mycket högt. E. W. Dubois [dybpa'], Paul, fransk bildhuggare och målare (1829—1905), framträdde, efter studier särsk. i den florentinska ungrenässansen, på 1860-talet med linjerena, känsligt utförda ungdomliga gestalter (»Johannes döparen», »Lutspelaren» m. fl.) och under följ, årtionde med det stora monumentet av general La Mori-cière i katedralen i Nantes (med berömda allegoriska figurer i brons: »Krigarmodet», »Grubblaren», »Moderskärleken» och »Bönen»), varpå följde flera andra betydande monument. D. utförde också porträttbyster av förträfflig karakteristik. Han framträdde dessutom som målare och visar sig som en kraftig kolorist. D:s’ konst är typisk för formkulturen under 1870- och 80-talen. Den representativa franska konstutställningen i Köpenhamn 1888 behärskades till stor del av D.; i Glyptoteket är han också både som skulptör och målare rikt repre- P. Dubois: Jungfrun av Orleans. Reims och Paris. senterad. I Frankrike äro hans verk samlade dels i Luxembourgmuseet, dels i museet i Troyes. E. W. Dubois [dybpa'], Louis, belgisk målare (1830—80), slöt sig, i motsättning till »akademismen», till naturalismen och hyllade Cour-bet, som han också följde i den kraftiga färgbehandlingen. Han målade såväl landskap som figurer, såväl porträtt som djurstycken (»Storkmor», »Den döda hjorten», »Ensamhet»). E. W, Dubois [dybpa'], A 1 p h é e, fransk medalj — 839 — — 840 —