DUCERCEAU (1918—22), utrikesminister (1922—26) och inrikesminister (1927—28) under I. och V. Bra-tianu. Ss. jordbruksminister genomförde D. den stora jordreformen; vid V. Bratianus frånfälle dec. 1930 efterträdde han denne som det liberala partiets chef. Th. Ducamp [dykä'], M a x i m e, fransk förf, och resenär (1822—94), företog vidsträckta resor i Orienten och Europa, 1849—51 i sällskap med Flaubert; deltog 1861 i Garibaldis exp. och skrev en livlig skildring därav i »Expé-dition des Deux-Siciles» (1861). Mångsidigt intresserad, har D. författat talrika art. i tidskr. och dagspress samt ett större antal böcker om konst och litteratur, resor, sociologi, historia. Dessutom har han skrivit romaner och lyrik: »Souvenirs et paysages d’Orient» (1848), »Le livre posthume. Mémoires d un suicidé» (1853), »Le Nil, 1’Égypte et la Nubie» (1854), »Paris, ses organes, ses fonctions et sa vie» (6 bd, 1869—75) samt »Souvenirs littéraires» (2 bd, 1882—83), vilka innehålla många uppgifter om dåv. förf., bl. a. om Flaubert. D. blev medl. av Franska akad. 1880. G. Lw. Du Cange [dykä'2], Charles Dufresne, sieur D., fransk historiker och lexikograf (1610 —88), förf, till de ännu i dag oumbärliga arbetena »Glossarium scriptores mediæ et infimæ latinitatis» (3 bd, 1678; senaste uppl. av L. Favre, 10 bd, 1883—87) och »Glossarium ad scriptores mediæ et infimæ græcitatis» (2 bd, 1688; nytr. 1890—91) m. fl. — Litt.: H. Har-douin, »Essai sur la vie et sur les ouvrages de G. D. D.» (1849). [B.] Ducange [dykä'2], Victor Henri Joseph, fransk förf. (1783—1833), f. i Haag. D., som under restaurationen tillhörde det liberala partiet, sattes i fängelse för sin politiska frispråkighet i sin tidn. »Le diable rose, ou le petit courrier de Lucifer» (1822) och för de utmanande skildringarna i romanen »Hélène ou 1’amour et la guerre» (1823). Som dramatiker odlade han melodramat i V. Hugos stil och hade stor framgång med »La sorcière» (1821) efter W. Scotts »Guy Mannering» och »Trente ans, ou la vie d’un joueur» (1827) efter Z. Werners »Der vierundzwanzigste Fe-bruar». Hj. G. Duca'to, d. d’argento, italienskt silvermynt av talerstorlek. 1) I Venedig (från 1562) = 124 soldi och från början med en finvikt av 31,185 gr., från 1600-talets mitt 19,338 gr. 2) I Neapel på 1500-talet med en vikt av 29,u gr. Från 1600-talets slut kallades d. även piastra och hade en finvikt av 25,35—19,68 gr. På 1800-talet räknades d. (d. del regno) i Neapel = 10 carlini, på Sicilien = 100 ba-jocci. N. L. R. Duccio di Buoninsegna [do'èå di [-boånin-sä'na],-] {+boånin- sä'na],+} sienesisk målare (o. 1255—1319). Om D:s tidigare arbeten svävar man i ovisshet Ehuru man genom ett arkivaliskt fynd känner hans uppdrag 1285 att måla en Mariabild för Santa Maria Novella i Florens, måste den där Duccio di Buoninsegna: De tre Mariorna vid Kristi grav. Dommuseet, Siena. i Cappella Ruccellai befintliga madonnan, vilken äldre konstforskning enstämmigt tillskrivit florentinaren Cimabue, på gr. av sin förening av florentinska och sienesiska stilelement ännu anses utgöra ett problem. Madonnagestaltens mjuka veckbehandling, mantelsömmens melodiska guldlinje och den lyriska stämningen äro drag, som återkomma i D:s 1308—11 för domen i Siena utförda mästerverk »Majestas», nu i dommuseet. Dennas framsida visar Maria med barnet, tronande bland änglar och helgon; den numera frånsågade baksidan innehåller större delen av de urspr. 92 framställningarna ur den heliga historien. Betydelsefull är i dessa scener den realistiska utvecklingen i fråga om rörelsemotiv och perspektiv, även om den kvardröjande bysantinska traditionen ger verket dess väsentliga prägel. — Litt.: C. H. Weigelt, »D. di B.» (1911). K. E. S. Duce [do'ce] (ital., av lat. dux, se d. o.), ledare, anförare, hövding. 11 d., allmän benämning i Italien på B. Mussolini (se denne). Ducento [doèä'ntå] (ital.), 1200-talet, se Cinquento. Ducerceau [dysärså'], fransk arkitektfamilj, hette eg. A n d r o u e t, har från 1500-talets mitt i o. 100 år utövat ett stort inflytande på byggnadskonsten i Frankrike i klassicerande anda. Den förste av betydelse var Jacques A n d r o u e t D. (o. 1515—efter 1584), verkade, efter studier i Italien, som arkitekt i Paris och — 845 — — 846 —