DUELL adjutant hos kronprins Oskar och stod i stor gunst hos såväl denne som hos Karl XIV Johan. 1822 blev D. chef för den norska statsrådsavd:s i Stockholm kansli; ss. sådan intog han en mycket inflytelserik ställning, då han på gr. av sin färdighet i franska föredrog alla norska angelägenheter direkt för konungen, vilken sedan avgjorde dem i statsrådet, där D. ofta fick fungera ss. tolk. 1841 blev D. norsk statsminister i Stockholm; ss. sådan fick han ofta uppträda ss. medlare mellan den hetsige monarken och de norska rådgivarna. D. intog samma gynnade ställning även under Oskar I:s regering. 1858—71 var han minister i Wien. H. Bg. 2) Frederik Georg Knut D., den föregåendes son, diplomat (1833—190G), ingick 1856 i utrikesdep. i Stockholm, blev 1869 envoyé i Berlin, förflyttades 1873 till Petersburg och var slutl. 1890—99 sv.-norsk minister i Paris. H.Bg. Due'll (fra. duel, av lat. due'llum, bellum, krig), en art tvekamp, efter föregående avtal utkämpad med vapen av livsfarlig art. D. äger rum för att skaffa en el. båda parterna upprättelse för liden skymf. Den kan utkämpas omedelbart efter avtalet (s. k. rencontre) och utan vittnen, men vanl. sker den i vittnens närvaro efter vissa traditionella förberedelser. De duellerande skola vara likformigt beväpnade och ej försedda med särsk. skyddsanordningar (jfr Mensur). — Ett förolämpande ord, en gest, ett slag o. s. v. kan giva anledning till en utmaning, som kan ske omedelbart el. senare överbringas av den utmanandes s e-kundanter, vilka utses till ett antal av 2 för vardera parten. Sedan utmaningen antagits, sammanträda sekundanterna dels för att avgöra kränkningens natur m. m., dels och framför allt för att i samråd med de tvistande söka en överenskommelse i godo. Misslyckas detta, bestämma de tid, plats m. m. för d., inhämta den förolämpades val av vapen m. m. samt delgiva parterna sina beslut. På kampplatsen företaga sekundanterna de slutliga förberedelserna, duellanterna visiteras (av motståndarens sekundanter), föras (av egna sekundanter) till de genom lottdragning bestämda platserna samt förses med vapen. Sedan platserna intagits, del giver den sekundant, som utsetts att leda stri den, villkoren för d. samt övervakar, att stri den sker regelrätt. Beroende på de överens komna villkoren avbryter han slutgiltigt striden vid första sår, som förorsakar blodflöde (det vanligaste), el. ock låter han, sedan den närvarande läkarens åsikt ev. inhämtats, kampen fortgå, tills ena parten är urståndsatt att fortsätta el. dödats. — De nuv. duellbestämmelserna ha sitt ursprung i Frankrike, där de närmare utformades under senare hälften av 1600-talet. Envig i en el. annan form förekom dock redan under forntiden och då ofta i samband med någon drabbning. Det ansågs därjämte tidigt som en gudsdom och användes av germanerna redan på 400-talet, ävensom senare i Tyskland och Frankrike på 900-talet som lagligt bevismedel, varvid den besegrade ansågs skyldig. Småningom ändrades uppfattningen om tvekampens karaktär av gudsdom. Ä andra sidan tilltog bruket av privata envigen i sådan grad, att man i olika länder under 1600- och 1700-talen med lagbestämmelser måste inskrida mot dem. I Sverige stadgades redan 1590 straff för utmaning till envig, och när detta ej hade åsyftad verkan, belädes bl. a. även duellerandet med strängt straff. Enl. duellplakatet av 1662 var t. o. m. en förolämpning, som var ägnad att framkalla utmaning, straffbar. Under senare tider har man i flera länder (t. ex. i Norge, Frankrike och England) frångått särbestämmelser för d.; i andra (t. ex. Danmark, Tyskland och Italien) har man en duellag med låg straffskala. I Sverige utfärdades 1861 en k. f., vars bestämmelser i huvudsak återfinnas i Strafflagen 14:38—41. Grundtanken i dessa är, att, eftersom motivet till handlingen ej kan anses vanhedrande och d. i och för sig innebär ömsesidig fara, dödande el. skadande av motståndaren bör, där ej svikligt förfarande ägt rum, dömas mildare än mord el. uppsåtlig misshandel, men å andra sidan att momentet av överläggning och framför allt den allmänfara i suggestiv riktning, som upprepade brott mot duellagen kunna medföra, böra verka skärpande på straffet, varför t. o. m. vissa förberedelser till d. ävensom det resultatlösa enviget bestraffas strängare än motsvarande förseelse (t. ex. resandet av livsfarligt vapen). En s. k. hedersdomstol, som beslutat, att en d. skall äga rum, el. person, som i annan egenskap än av vittne (t. ex. läkaren) varit närvarande, torde ej kunna straffas enl. Strafflagen 14:41 (men väl enl. 3:1,4,8). Strafflagen för krigsmakten (§ 86) skärper i vissa fall straffet. — 1 de nordiska länderna torde d. numera ytterst sällan förekomma; i de romanska länderna och i Tyskland anses den dock fortfarande äga berättigande som skydd mot ärekränkande beskyllningar och som ett medel att utplåna en liden skymf och är där en inga — 855 — — 856 —