DUFAURE lunda sällsynt företeelse. — Jfr Amerikanskduell. O. K-gh. Due'nna (spa. duena, etymologiskt samma ord som donna, se d. o.), äldre kvinna, som har uppsikt över en yngre, i sht om romanska förhållanden; »förkläde». Duero [öoä'rå] (spa.), Do ur o (port.), flod på Pyreneiska halvön, flyter upp på Pico de Urbion (2,252 m. ö. h.) i v. delen av Gamla Kastilien, och övertvärar den nordspanska me-setan (nämnda landskap och Leon) i en grund och vid dal. D. upptar här ett antal vattenrika bifloder (Pisuerga, Araduey, Esla) från de nederbördsrika Kantabriska randbergen. De från den torra södern äro mindre betydande. D. bildar gräns mellan Spanien och Portugal på en sträcka av c:a 100 km. och sänker sig härvid 300 m. Den passerar genom n. Portugal i en serie djupa raviner, i vilka den bildar forsar, och når Atlanten 5 km. s. o. Oporto. Mynningen spärras av sandrevlar, som hindra större fartyg att inlöpa. D:s flodområde uppskattas till 97,125 kvkm., dess längd till 780 km. J.F. Duesberg-Barano'wski [du's-], Nora, österrikisk-svensk violinist, se Baranowski. Duesenberg [djö'sanbäg], amerikanskt bilmärke, som tillverkas av Duesenberg auto & motor co., Indianapolis. Kvalitetsvagn i hög prisklass med 8-cylindrig motor om c:a 7 l:s cylindervolym och en hjulbas av 3,0 m. v. S. Due'tt (ital. due'tto, diminutiv av duo, två), användes numera särsk. om ett sångstycke för två stämmor, oftast med instrumentalackompanjemang. D. brukas även om kompositioner för två instrument av samma slag, t. ex. två violiner, medan man för kompositioner för två olika instrument (och även för två piano) använder beteckningen duo. V. F. Duetti'no, mus. (ital.), liten duett. Due volte [do'e våT-] (ital.), »två gånger»; föreskriver inom musiken vanl. upprepning av en enkel takt. Jfr Bis. Du Fail [dy fa'j], N o e 1, fransk förf. (1520 —91), godsägare i Bretagne, skildrade sina un-derlydandes liv i humoristiska »Propos rusti-ques» (1547) och »Baliverneries ou contes d’Eu-trapel» (1548) samt i de satiriska »Les contes et discours d’Eutrapel» (1585). J. V. Dufau [dyfå'], Pierre Armand, fransk blindpedagog (1795—1877), blev 1815 biträdande och 1840 direktör vid L’institut national des jeunes aveugles i Paris. Här nedlade D. ett omfattande arbete till förmån för den brail-leska punktskriften, de blindas musikutbildning och deras fysiska fostran. Hans mest betydelsefulla arbete är grundandet av Société de placement et de secours pour patronance aux anciens élèves de 1’institution, som ännu framgångsrikt verkar för de blindas sak. G. Ek. Dufaure [dyfå'r], Armand Ju les Stanislas, fransk politiker (1798—1881), gjorde sig tidigt ss. energisk och vältalig advokat, samma bemärkt i Bordeaux egenskaper, som utmärkte hans verksamhet ss. parlamentariker och minister. Under julimonarkien valdes han 1834 till deputerad och anslöt sig till liberalerna, blev mycket populär och utövade stort inflytande. 1839—40 mi nister för de offentliga arbetena uti marskalk Soults ministär, utvecklade han en mindre' vanlig energi och gjorde en betydande insats vid förverkligandet av de nydaningar, som i så hög grad karakteriserade denna tidsperiod; trots att ett flertal tidigare försök misslyckats, genomdrev han betydande anslag till järnvägsanläggningar och för ombyggnad av hamnarna. Efter sin avgång 1840 blev D. rapportör för det utskott, som handlade dessa ärenden, och lyckades här trygga reformernas genomförande. Efter 1848 års revolution utnämnd till inrikesminister, bekämpade D. de socialistiska idéerna men avgick efter Cavaignacs nederlag vid presidentvalet; 1849 var han åter en kort tid inrikesminister. Efter statskuppen 1851 drog sig D. tillbaka till privatlivet. 1863 medl. av Franska akad. Först 1870 gjorde han sitt återinträde i det politiska livet, samtidigt vald till nationalförsamlingen av 5 olika dep. Han samarbetade nära med Thiers och utnämndes av honom 1871 till justitieminister. Som sådan blev D. reorganisatorn av de franska domstolarna och införde bl. a. jury. Han störtades samtidigt med Thiers av högerkoalitionen i maj 1873, bekämpade de närmaste åren de Broglie samt var vänsterns egentlige ledare. 1875 justitieminister i ministären Buffet, mars 1876 konseljpresident, avgick D. redan dec. s. å. efter att förgäves ha bekämpat ett lagförslag, som påyrkade upphävande av förföljelserna mot deltagarna i kommunardupproret. Han förde en oförsonlig strid mot regeringen av lfl/6 1877 och erhöll efter högerns nederlag i dec. s. å. uppdrag att bilda den nya regeringen. Han sammansatte denna ss. en vänstra centerns regering och genomdrev amnestilagen. Efter Grévys val till president avgick D. 1879, vägrade återinträda i annan ministär och tog nästan aldrig mera till orda i senaten. G. Lw. — 857 — — 858 —