DUHAMEL Du Guesclins död under belägringen av Chäteauneuf de Randon. Miniatyr av J. Foucquet. Bibliothèque nationale. Paris. rik, försiktig kamp mot engelsmännen och återvann efter hand stora delar av de engelska erövringarna i s. v. Frankrike. Han dog under ett tåg mot rövarhanden i s. Frankrike. D. var en betydande militär organisatör och i denna egenskap Karl V:s högtbetrodde man, en dugande härförare och en man av personligt mod. Hans oförvägenhet gjorde, att han upprepade gånger föll i fientlig fångenskap och måste friköpas. En dylik episod har i sv. litteratur behandlats av Frans G. Bengtsson i »Lösen för Duguesclin» (i »Legenden om Ba-bel», 1925). — Litt.: S. Luce, »Histoire de B. du G.» (1876). /. A. Duguit [dygi'], L é o n, fransk jurist (1859— 1928). Från 1886 prof, i Bordeaux, förvärvade D. rykte som framstående kännare av fransk statsförfattningsrätt, avvisande både individualismen och läran om statens allenavälde. D:s huvudarbeten äro »Des fonctions de 1’état möderne» (1894), »Les constitutions et les prin-cipales lois politiques de la France depuis 1789» (3 éd. 1915), »Traité de droit constitu-tionel», 1 (2 éd. 1921). E. K. Du Halde [dy a'ld], Jean Baptist e, fransk jesuit (1674—1743), författade på grundval av material, hemskickat av jesuitiska Kina-missionärer, ett stort verk, »Description géo-graphique, historique, chronologique, politique et physique de 1’empire de la Chine» (4 bd, 1735), vilket länge var en av huvudkällorna för Västerlandets vetande om Kina. B. K. Duhamel [dyamä'1], George, fransk förf, (f. 1884), med. d:r. Jämte C. Vildrac, J. Ro-mains (se dessa) m. fl. bildade D. 1906 en litterär sammanslutning» L’Abbaye», vars medl. kallade sig un-animister efter Ro-mains’ diktsaml. »La vie unanime». Kretsens konstnärliga program avsåg framför allt att ersätta den individuella psykologien med en kollektiv genom att skildra icke det egenartat personliga utan det gemensamma gruppmedvetandet hos människan. För D. själv betydde dessa teorier dock endast ett hastigt övergående experiment, som knappast satt några djupare spår ens i hans första diktsamlingar »Des legendes, des batail-les» (1907), »L’homme en tète» (1909), »Selon ma loi» (1910). Efter ett par skådespel, bl. a. »La lumière» (1911; uppförd i Stockholm 1921), samt några litteraturkritiska essayer utgav han under kriget, vari han deltog som läkare, de två krigsböcker, som framför allt gjorde hans namn känt, »La vie des martyrs* (1917; utg. under pseud. Denis Théve-nin), »Civilisation» (1918; belönad med Prix Goncourt; sv. övers. 1919). De innehålla korta novellistiska anteckningar från krigslasaretten och äro i all sin kärva och nyktra ton en av de skarpaste och mest indignerade protester mot kriget, som skrivits. Samma nobla, ömsinta och universella människokärlek, som präglar dessa böcker, kännetecknar hela D:s verksamhet både som människa och förf. Sålunda har han efter kriget varit en av de ivrigaste förkämparna för återknytandet av de andliga förbindelserna med de forna fienderna. Av hans många senare arbeten märkas främst Salavin-serien, »Confession de minuit» (1920), »Deux hommes» (1924; sv. övers. »Två män», s. å.), »Journal de Salavin» (1927), där han med läkarens avslöjande, realistiska skarpblick förenar poetens känslighet för valörer och samtidigt är medlidandets och medkänslans outtröttlige förespråkare. Bland övriga verk må nämnas skriften »La possession du monde» (1922), där han framlagt sin livsfilosofi, samhällssatiren »Lettres au Patagon» (1926), romanen »La pierre d’Horeb* (1926), novellsamlingarna »Les hommes abandonnés» (1919) och »Les sept dernières plaies» (1928). A. L-dt. Uppslagsbok. VII. .28 — 865 — — 866 —