DULAN sig för elegant komposition och raffinerad färgverkan. • G. V. Dulan, distrikt utefter Jarkendfloden, s. om Maralbaschi, östturkestan, känt för sin boskapsskötsel och sina musikaliskt begåvade herdar. Folket i D. har hyst en från andra muhammedaner avvikande Mahdiuppfattning, i det att man där väntat, att den siste profeten skulle komma från Kina. — D.-s ånger, herdemelodier från D., utmärka sig för en med djup musikalisk känsla framförd tolkning av ökenviddernas vemodsfyllda längtan. G. Rqt. Dulaure [dylå'r], Jacques Antoine, fransk revolutionspolitiker (1755—1835), var vid revolutionens utbrott verksam ss. publicist i Paris. Ss. varm frihetsvän valdes han 1792 in i konventet, slöt sig till girondisterna men lyckades genom flykt till Schweiz undgå sina meningsfränders olycksöde. Efter thermidor återkallades han och var under direktoriet medl. av de femhundrades råd. D. motsatte sig 1799 Bonapartes statskupp och levde därefter huvudsaki. ss. privatman. B. Duke est desi'pere in loco (lat.), »ljuvt är att slå sig lös någon gång», citat från Horatius (»Oden» 4, 12, 28). Duke et deco'rum est pro pa'tria mori (lat.), »ljuvt och ärofullt är att dö för fosterlandet», citat från Horatius (»Oden» 3, 2, 13). Dukia'n el. D o 1 c i a n, mus. 1) Dels ett under 1500-talet gängse fagottartat instrument, dels äldre namn för fagott, under 1700-talet ofta använt i Sverige, t. ex. av Bellman. 2) En tungstämma (8- el. 16-fot) å orglar. G. M. Duki'n, s u k r o 1, p-f enetolkarbamid, OC H CeH4<NH2C0 NH , smakar 250 gånger sötare än rörsocker och användes liksom sackarin i små mängder ss. sötningsmedel. Wk. Dukine'a [spa. uttal öolpinä'a], kallar, med syftning på spa. dulce, ljuv, Don Quijote (i Cervantes’ roman) föremålet för sitt svärmeri, bondflickan Aldonzo Lorenzo; sedan i allm. någons tillbedda el. käresta, dock vanl. mer el. mindre föraktfullt el. skämtsamt. E. H. Duki't, melampyrit, evonymit, sex-värd alkohol, isomer med mannit, finnes i Melampy'rum- och Evo'nymus-arter, i d.-manna från Madagaskar och kan erhållas ur galaktos el. mjölksocker genom reduktion med natriumamalgam. Färglösa, sött smakande kristaller. Wk. Dulgadråp, eg. fördolt dråp; i äldre sv. rätt dråp (utomhus), vars gärningsman är okänd. Påträffades någon dräpt ute å marken, ålåg det närmaste bygden, i regel häradet, stundom bygrannarna, att inom 1 år framskaffa gärningsmannen, vid äventyr att eljest böta för d. D. utgjorde länge en viktig inkomstkälla för Kronan och nämnes ännu i 1734 års lag. E. K. Dulga'ner, ett sibiriskt folk, urspr. av tungu-sisk härkomst, nu språkligt och kulturellt helt under jakuternas (se d. o.) inflytande. De bo mellan Chatanga och Anabar. Namnet kommer av dulga, varmed deras bostäder, spetsiga hyddor av trä, liknande lappkåtor, betecknas. De utgöra något tusental individer. G. B-r. Dulk [dolk],Albert Friedrich Benno, tysk förf. (1819—84). D., som deltog i 1848 års revolution, skrev bl. a. en rad skådespel, ej utan en viss originalitet i ämne och uppfattning, t. ex. »Simson» (1859), »Jesus der Christ» (1865). I prosaskrifterna »Thier oder Mensch» (1872), »Stimme der Menschheit» (2 bd, 1876— 80), »Was ist von der christlichen Kirche zu halten?« (1877) och »Der Irrgång des Leben Jesu» (1884—85) bekämpade D. kristlig världsåskådning. A. Bd. DulkamarFn, glykosidliknande ämne från Sola'num dulcama'ra. Dullin [dylå'], Charles, fransk skådespelare och teaterledare (f. 1885). Efter en omväxlande ungdom blev D. skådespelare vid olika småteatrar i Paris. 1920 grundade han Théåtre de 1’Atelier och har med den sökt förverkliga sin dröm om den »reteatraliserade» teatern genom att bygga på den improviserande teaterns primitiva teknik. G. K-g. Dulon [dylå'], Friedrich Ludwig, tysk flöjtvirtuos (1769—1826), blind, företog vidsträckta konsertresor och var 1796—1800 anställd vid hovet i Petersburg. D. utgav kompositioner för flöjt; hans självbiografi är utg. av Wieland (2 bd, 1807—08). F. S-l. Dulong [dylå'], Pierre Louis, fransk fysiker och kemist (1785—1838), 1820 prof, i fysik vid École polytechnique, 1830 studierektor där. D. var lärjunge till kemisten Berthol-let, och hans tidigare arbeten voro av kemisk karaktär. Bl. a. upptäckte han det explosiva klorkvävet. Hans fysikaliska arbeten falla inom värmeläran. Jämte T. A. Petit (se denne) utförde D. omfattande undersökningar, varav må nämnas noggranna bestämningar av utvidg-ningskoefficienterna för fasta, flytande och gasformiga ämnen, studium av lagarna för kroppars avkylning samt ett betydelsefullt arbete över de fasta kropparnas atomvärme, vilket resulterade i uppställandet (1819) av den framför allt för kemien och den mekaniska värmeteorien viktiga s. k. D u 1 o n g-P e t i t-ska lagen (el. rättare regeln; se Atom, sp. 694). Bland D:s övriga arbeten märkas undersökningar (jämte Arago) av luftens och mättad vattenångas tryck vid olika temp. och (jämte Berzelius) bestämning av vattnets sam — 875 — — 876 —