DUPLIKATOR huvudsaki. enl. följande system, a) Differentialkoppling, grundande sig på differentiell lindning av stationens mottagningsapparat (relä), varigenom utgående ström icke påver- Fig. 2. kar egen mottagningsapparat (se Telegraf och Differentialkoppling). — b) Bryggkoppling, grundande sig på lagarna för Wheatstones brygga, varvid mottagningsappa-raten inpassas i dennas strömlösa diagonal (se Telegraf och Wheatstones brygga). Bryggkoppling medgiver användande av Max-wells jord (se d. o.) och därmed högre tele-graferingshastighet än vid differentialkoppling. Denna senare medgiver å andra sidan lägre batterispänningar. En telegrafduplex kan anordnas såväl enl. enkelströms- som dubbel-strömsprincip. — Telefon. Genom inkoppling av transformatorer i ändpunkterna av två telefondubbelledningar, s. k. stamledningar, och mittpunkternas å transformatorerna uttagande kan härav bildas en 3 :e ledning (fig. 1). Sådan duplicering användes numera allmänt å längre telefonledningar. — Under gynnsamma ledningsförhållanden kan man genom inkoppling av ytterligare 2 par transformatorer utvinna en 3:e duplicering av 2 redan förut befintliga (fig. 2). Man har här på 4 telefondubbelledningar utvunnit 7 stycken telefon-samtalskretsar (se T e 1 e f o n). C.T. S. DupUce'ra (lat. duplica're, fördubbla), eg.: fördubbla, dubblera; sedermera i utvidgad användning även: mångfaldiga. Duplice'ringsmaskin, se Duplikator. Duplicidenta'ta, dubbeltandade, en under-ordn. bland gnagarna (se d. o.). Dupli'citas, anatomisk dubbelmissbiMning, se Sammanvuxna individer. Dupli'k, på 1600-talet från tysk processrätt infört namn å svarandens andra till en överrätt ingivna skrift i vademål. — D. betecknar i konsten ett av konstnären själv utfört andra exemplar av ett skulpturverk el. en målning. Jfr R e p I i k. E. W. Duplika'nt, äldre beteckning för biträdande lärare vid sv. läroverk. Duplika't, dubblett; skrivelse, som utfärdas i 2 (el. flera) exemplar, avskrift; d.-v ä x e 1, i 2 ex. utskriven växel; motsats: solaväxel. Duplika'tor, dupliceringsmaskin, apparat för mångfaldigande av skrift. En mängd typer grundade på olika principer ha under tidernas lopp uppfunnits. Den första, enklaste och fortfarande använda är hekto-g r a f e n, vilken består av en skiva av någon fuktig konstmassa, vilken, då skrift tryckes däremot, upptager en del av dess färgämne, vilket åter avgives på nya papper, som pressas mot massan. Ett lämpligt bläck, hektograf-bläck, som innehåller stora mängder av ett kraftigt färgämne, uppfanns 1879 av Kwaisser och Hussak. Massan består vanl. av en fast deg av piplera och glycerin. Ytan med den uppsugna färgen kan lätt avtvättas. Lämplig massa framställes även av lim och glycerin, och vid den av A. Schapiro 1891 förbättrade d., schapirografen, användes sistn. massa, struken på långa tygremsor, som kunna upprullas från en vals till en annan, varigenom man för att taga andra kopior icke behöver vänta, till dess färgen sugits ned i massan. En modern och mycket använd d. av denna typ är den amerikanska »Ditto»-maskinen. C:a 100 kopior kunna tagas på o. 7 min. Ännu större betydelse och användning har stencil-d., vars förebild är den av Edison 1873 uppfunna mimeografen. Matrisen, den s. k. sten-c i 1 e n, består av ett vaxpapper el. numera av en tunn, fibrös vävnad, som har den egenskapen, att vid skrivning därpå i skrivmaskin dennas typer slå motsvarande hål i papperet, varvid dock vissa grövre sammanhållande fibrer kvarstå. Stencilen fastspännes över en färgvals. Papperet inmatas mellan denna och en annan vals, och färgen pressas då ut genom de mot bokstäverna svarande fina hålen. Upp till 1,000 kopior kunna tagas. Utom de roterande finnas även plant arbetande stencil-apparater. (Fig. visar en roterande stencil-d. av Gestetners fabrikat.) Ett tredje slag av d. — 913 — — 914 —