DUQUESNE 1891 senator (republikansk radikal) och ständigt återvald, spelade han i senaten betydande roll, särsk. inom marin- och finansutskotten. Han var jordbruksminister 1899—1902 i Wal-deck-Rousseaus, handelsminister 1909—11 i Briands, och minister för offentliga arbeten 1912—13 i Poincarés ministär, 1913—14 en av senatens v.-presidenter, juni 1914 medl. av Ribots korta ministär, under kriget 1915 medl. av senatens utrikesutskott, 1917 minister utan portfölj i ministären Painlevé samt medl. av krigskommittéen. G. Liv. 2) Paul Jacques D., den föregåendes son, politiker och tidningsförläggare (1878— 1927), efter faderns död chef för »Le petit parisien» med dess avläggare »Excelsior», »Science et vie», »Omnia», »Miroir des sports», »L’agriculture nouvelle», »Nos loisirs». Deputerad 1910, senator 1920. G. Liv. Dupuy [dypüi'], Charles, fransk politiker (1851—1923). Urspr. läroverkslärare, valdes D. 1885 av opportunistpartiet till deputerad, var undervisningsminister 1892— 93 i Ribots ministär, samt april—dec. 1893 konseljpresident och inrikesminister. I dec. 1893 president för deputeradekammaren, lade han stor kallblodighet i dagen genom att, då anarkisten Vaillant kas tade en bomb i plenisalen, sitta kvar i talmanstolen samt lugnt förklara: »Förhandlingarna fortsätta». Maj 1894—jan. 1895 och nov. 1898—juni 1899 var D. åter konseljpresident och inrikesminister. Under första perioden genomförde han en del sociala reformer; andra perioden inföll vid den tidpunkt, då striden kring Dreyfus pågick som häftigast. Utrikespolitiskt hade han då att taga ståndpunkt i Fashodafrågan (se d. o.). 1900 blev D. senator. D. var icke någon mera betydande person men en god administratör, oförvitlig samt övertygad republikan. G. Liv. Dupuy de Löme [dypüi' da lå'm], Stanis-las Charles, fransk ingenjör (1816—85), mycket förtjänt om franska flottans utveckling under 1800-talet, byggde 1853 det första flytande pansarbatteriet, 1859 det första pansrade linjeskeppet och konstruerade under Paris’ belägring 1870—71 en styrbar luftballong, varmed de första försöken anställdes 1872. [H. S-k.] Dupuytren [dypüitrå'], Guillaume, fransk kirurg (1777—1835), studerade medicin i Pa- Dupuy de Lömes luftballong. ris; blev redan vid 18 år prosektor och vid 24 år ledare för de anatomiska arbetena vid univ. i Paris, 1812 prof, i operationslära samt förste kirurg hos Ludvig XVIII. D. vann talrika fiender genom ett sällsynt hänsynslöst, streberartat sätt. Han var en förträfflig organisatör och en utmärkt undervisare. E. L. Bn. Duquesne [dykä'n], Abraham, markis, fransk sjökrigare (1610—88). Son till en protestantisk handlande och sjöman i Dieppe, gick D. tidigt till sjöss och tog en ivrig och lycklig del särsk. i kapar kriget mot spanjorerna. Under sv.-danska kriget 1643— 45 var D. major i sv. tjänst, tjänstgjorde tidvis som eskaderchef och utmärkte sig särsk. i andra slaget vid Femern (okt. 1644). Efter freden återvände D. till Frankrike, blev 1667 generallöjtnant i marinen och understödde kraftigt Colbert i hans arbete för flottans höjande. Under sjöstriderna mot holländare och spanjorer i Medelhavet 1675—76 var D. den eg. befälhavaren och den verklige segraren vid Stromboli (1675), Agosta, där Ruyter blev dödligt sårad, och Palermo (båda 1678). På gr. av sin strävhet och sin protestantiska tro, som han bestämt vägrade att övergiva, var D. föga omtyckt av Ludvig XIV, som endast gav honom pengar att inköpa ett markisat 1681 men vägrade befordra honom. 1682 och 1683 sändes D. att tukta Barbareskstaterna men ansågs av konungen ej ha visat nog energi vid bombardemanget av Alger. 1684 förde han visserligen med framgång befälet i ett företag — 921 — — 922 —