DUQUESNOY mot Genua, men efter Colberts död och nan-tesiska ediktels upphävande var D:s tid förbi. Själv erhöll han religionsfrihet, men hans bröder och söner måste lämna landet. P. S. Duquesnoy [dykänpa'], Franfois, flamländsk-italiensk bildhuggare (1594—1643), tillhörde en begåvad konstnärssläkt och fick sin första utbildning hos sin far i Bryssel (där åtskilliga arbeten tillskrivas familjen D.), utvandrade tidigt till Italien — där han kallades il F i amin i n g o — och bosatte sig i Rom. D. tog livligt intryck av den nu sig utbredande barocken och dess stormästare Bernini, vars medarbetare han blev i Peterskyrkans tabernakel; men D. visar sig mera behärskad och måttfull i formgivningen. Hans två förnämsta statyer äro S :t Andreas i Peterskyrkan och S:ta Susanna i S:ta Maria di Loreto. D. blev särsk. berömd för sina putto-reliefer (t. ex. å gravmonumentet i S:ta Maria dell’ Anima, Rom). Han utförde även en mängd småplastik i brons, elfenben, terrakotta m. fl. material; några av dem finnas i Kunstmuseet, Köpenhamn. E. W. Dur (lat. durus, hård), mus., urspr. namn på tonen h (tø, »b durum*), sedermera beteckning på hexakorden (se d. o. och S o 1 m i s a-t i o n) g—e (cantus durus), som innehöll tonen h, och slutl. från tiden för de moderna tonarternas uppkomst (o. 1650) benämning på tonarten med stor ters. F. S-l. Dura, syrisk fornstad, se D o u r a. Dura'bel (fra. durable), varaktig, hållbar, solid. Duracko'rd, mus., se Ackord. Dura-Europos, arkeol., se D o u r a-E ur o -p o s. Duræ'us, Johannes (latinisering av John Dury), skotsk teolog (1595 el. 96—1680), först presbyterian och predikant vid en engelsk församling i Elbing (då under sv. överhöghet), sedan prästvigd i engelska episkopal-kyrkan, slutl. independent. D. arbetade outtröttligt för union mellan de protestantiska kyrkorna; under 30-åriga kriget uppvaktade han i Tyskland Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna. 1636—38 uppehöll han sig i Sverige, där han kunde påräkna förståelse för sina toleranstankar bl. a. hos drottning Kristinas lärare, Johannes Matthiæ (se denne). Men de ledande ortodoxa teologerna nekade gemenskap på annan grund än Konkordiebo-ken, och på prästeståndets begäran blev D. utvisad. D:s’ strävanden hade föga framgång, vilket till en del berodde på hans bristande insikt i kyrkosamfundens egenart. — Litt.: Hj. Holmquist, »D. Johannes Matthiæ Gothus» (1903). A.M-n. Duralumi'nium, aluminiumlegering bestående av 3—5 % koppar, 0,3—1 % mangan, 0—1 % kisel, c:a 0,5 % magnesium och resten aluminium. Specifik vikt = 2,8. Varmbearbetad d. besitter egenskapen att efter uppvärmning till c:a 500° och hastig avkylning under därpå följ, lagring antaga avsevärt ökad hårdhet och hållfasthet genom s. k. åldring. Denna spontant inträdande förbättring av hållfast-hetsegenskaperna kan påskyndas genom måttlig uppvärmning. Varmvalsad och glödgad d. har en brottgräns av 25—30 kg. pr kvmm. vid en förlängning av c:a 20 %. Efter åldring stiger brottgränsen till 35—45 kg. pr kvmm., sträckgränsen till 20—28 kg. pr kvmm. och brinellhårdheten till 100—130 kg. pr kvmm., medan förlängningen vanl. endast sänkes obetydligt. En ytterligare stegring av brottgränsen kan ernås genom kallbearbetning. D. har fått vidsträckt användning som konstruktionsmaterial i flygmaskiner och särsk. i U. S. A. för omnibusar och järnvägsvagnar och i övrigt för sådana ändamål, där ringa vikt i förening med stor hållfasthet är av betydelse. I. S. Dura mater (lat.), den yttersta, närmast skallväggen belägna hårda hjärnhinnan (se d. o.). Durån, A g u s t i n, spansk litteraturforskare (1793—1862). Efter en mycket viktig och uppmärksammad skrift om det nationella spanska dramat, publicerad i spanska akad:s »Memo-rias», drog D. fram i ljuset den äldre nationella diktningen, såväl episk som lyrisk och dramatisk, och utgav flera samlingar av denna litteratur, framför allt »Romances castellanos anteriores al siglo 18.» (5 bd, 1828—32, sedan i »Biblioteca de autores espanoles», 1916). D. var en värdig föregångare till den berömde kritikern Menéndez y Pelayo, som utgått från och fullföljt D:s verk. J. V. Dura'nametall, mässingslegering bestående av 55—65 % koppar, 30—40 % zink, 1—2 % tenn samt växlande, smärre mängder järn, aluminium och mangan m. m. D. har i huvudsak samma egenskaper och användning som deltametall (se d. o.). E S. Durance [dyrä's], ö. biflod till Rhöne, s. ö. Frankrike; 300 km. lång. D. kommer från Mont Genèvre i Cottiska alperna, rinner genom de intra-alpina längddalarna Brian^on- — 923 — — 924 —