DÜRER Eremitagen i Dyrehaven. rige (med anslutning till adj. dyr) om person, som säljer sina varor till högt pris. E. H. Diirer, Albrecht, tysk konstnär (1479— 1528), den förnämsta gestalten i Tysklands konsthistoria, utbildades först i faderns guld-smedsverkstad i Nürnberg och började redan där teckna (ett 1484 daterat självporträtt m. m.), tog starka intryck av Schongauer och arbetade några år i M. Wolgemuts målarverk-stad. D:s första daterade tavla är ett porträtt av fadern 1490 (Florens). Från denna tid infaller D:s första stora verksamhetsperiod, som omfattar o. 15 år. Den inledes med en studieresa till Kolmar och Basel, där han särsk. studerade de grafiska konsterna och deras teknik. Han gifte sig 1494 i Nürnberg och öppnade där egen målarverkstad samt fick talrika beställningar. En resa till Italien hade redan på 1490-talet öppnat hans ögon för den nya renässansrörelsen, särsk. perspektiv- och proportionsläran; men ännu kvarstod han i huvudsak på gotikens ståndpunkt. I Italien studerade han Mantegnas kopparstick och det venetianska måleriet. En habil målare från Venedig, Jacobo de Barbari (se denne), blev hans vän, sedan under flera år bosatt i Nürnberg. Också för naturstudiet, särsk. djurframställningen, ägde båda intresse liksom för teoretiska undersökningar. En stor tid inföll för D., sedan han kallats till Wittenberg, där han för Fredrik den vise fick utföra stora dekorativa arbeten (sedan överkalkade), altarverk och porträtt. 1497 tillkom hans första daterade kopparstick (»De tre häxorna»). D:s signatur blir nu det bekanta monogrammet. 1498 tillkommo de 15 bladen till Johannes’ Uppenbarelser (titelbladet 1511), och s. å. påbörjade D. den s. k. »Stora passionen» (11 blad). Bland hans tavlor, där han ännu vanl. använde temperafärg men snart upptog oljan, må från dessa år nämnas det s. k. »Dresden-altaret», »Kristus begråtes», det »Paumgart- nerska altaret» (båda i München) och »Konungarnas tillbedjan» (Florens). Bland porträtten äro självporträtten av särsk. intresse, ett av 1498 (Madrid) och ett av 1500 (München), det senare Kristus-liknande. — Nya starka intryck från Italien, av betydelse både för komposition och färg, mottog D. under en resa till Venedig 1505—06. Han målade nu den s. k. »Rosenkransfesten» för ett de tyska köpmännens altare i Venedig (Strahov, Prag) och »Madonnan med bofinken» (Berlin) i halvt italiensk anda; men sin nürnbergska naturell återvann han snart, ss. framgår av den storslagna duken med »Adam och Eva» av 1507 (Madrid; redan 1504 stack D. i koppar en idealframställning av det första människoparet). Ett praktverk blev den stora »Treenig-hetsbilden» av 1511 (Wien). 1515 står D. som grafiker på sin höjdpunkt. För träsnitt hade han då tecknat 97 blad med Kristi lidande, den s. k. »Lilla passionen», samt 19 blad till »Marias levnad» (båda serierna färdiga 1511). Av kejsar Maximilian fick han stora beställningar; 1515 blevo under hans ledning de många bladen till kejsarens »Äreport» färdiga, ett enastående grafiskt storverk; vidare tecknade D. en »Triumfvagn», som i träsnitt utkom 1522. Av stort intresse är den »Bönbok» (större delen i Staatsbibl., München, en del i Besan^on), som under D:s redaktion illustrerades av flera konstnärer och vari D:s randteckningar tilldraga sig det största intresset. I kopparstick stack D. 16 blad passionsscener, en mängd madonnabilder, porträtt m. m. samt (1513—14) de tre mästerbladen »Riddaren, döden och djävulen», »Hieronymus i cellen» och »Melankolien» (en »temperaments »-framställning i tidens astrologiska stil, men med djupt uttryck). 1520—21 företog D. en resa till Nederländerna, där den nya konstens representanter, Lucas van Leyden m. fl., väckte hans intresse. Hans måleri utbildades från denna tid både i karakteristikens kraft och i färgens djup och harmoniska sammansmältning. 1526, blott 2 år före sin död, skapade D. sådana ypperliga bilder som porträtten av rådsherrarna Holzschuhe och Muffel (båda i Berlin) och de 4 apostlagestalterna (el. »temperamenten»; München), som han skänkte till rådssalen i Nürnberg. Bland kopparsticksporträt-ten tillkommo under hans sista år de av rådsherren och humanisten W. Pirkheimer, som var D:s vän, samt av Melanchthon och Erasmus. — Mot reformationsrörelsens förvirring, vederdöparnas oroligheter o. d. reagerade D.; men f. ö. skattade han den nya andliga rörelsens ledare högt, icke minst Luther. D. hade starka teoretiska intressen och sys — 1013 — — 1014 —