DÖDEN I KONSTEN hela sin vattenhalt. Kalk, som upphettats till sintring, släcker sig ej i vatten, dels emedan kalkkornen bli glasiga och ogenomträngliga, dels emedan olösliga kemiska föreningar bildas mellan kalken och dess föroreningar. /. S. Döden i konsten. D. som personligt väsen är icke okänd hos forntidens folk: hos egypterna ledsagas den avlidne av milda gudomligheter; etruskerna åter framställde d. i mera de stående konstnär. Där är d. framställd som en svartklädd kvinna med hängande långt hår, klor och lie. På andra håll förekomma flädermusvingar, en utmärglad kvinnlig (el. könlös) gestalt, ss. ett lik med dödskalle. En äldre medeltida framställning visar en man i bondedräkt med förbundet ansikte, lie och bruten lans. Även vissa fantastiska djur kunna personifiera d., så t. ex. den mystiska enhörningen, Dödens triumf. V. hälften av väggmålning i Campo Santo, Pisa. avskräckande gestalt. Hos grekerna funnos flera dödsgudomligheter och demoner, stundom avbildade i skräckinjagande figurer, men vanligast blev d. framställd som Thanatos, nattens och sömnens broder, en (vingad el. ovingad) genie. Romarna hade även en dödsgudinna, D e a Mors. Benrangelsgestalter förekomma också ss. utmärkande de avlidna; »ben-rangelsmannen» ss. den personifierade d. blev vanlig först från medeltidens slut och under renässansen. I bibeln, även i N. T., är d. ofta tänkt som en person, t. ex. en skördeman. I äldre kristen tid äro dödsframställningarna sällsynta. De tilltaga med legendbildningar från 1100- och 1200-talen. En sådan legend, upptecknad redan vid 1100-talets slut, är den om de tre konungarna, som möta tre döda. På konsten verkade denna legend befruktande: den mest ryktbara bilden är den stora freskmålningen »Dödens triumf» i Campo Santo i Pisa, utförd o. 1350 av en under sienesiskt inflytan- ävensom kentauren. D. tar också gestalt av en jägare el. en benrangelsman på utmärglad häst el. på ett bevingat skelett el. ett lejon (djävulen). Jfr Dödsdans. Från 1500-talet blev benrangelsmannen med lie och timglas den vanligaste typen. Renässansen återupptog dock även antikens dödsgenie med facklan. Renässansmästarna hade också originella dödsfram-ställningar: hos H. S. Beham t. ex. är d. en narr, hos H. Holbein stundom en riddare etc. I den nyare konsten är d. ofta och i växlande former framställd, såväl i skulptur (t. ex. gravreliefer) som måleri och grafik (M. Klinger, Böcklin m. fl.). — Litt.: E. Wessely, »Dödens och djefvulens gestalter i den bildande konsten» (1877); Th. von Frimmel, »Beiträge zu einer Ikonographie des Todes» (i »Mitteilungen der k. k. Central-Commission», 10, 1884 ff.); P. Johansen, »Dödens Billede» (1917). E. W. Döderhult, s:n i Stranda hd, Kalmar län, omkr. Oskarshamn; 276,94 kvkm., därav 275,4» — 1047 — — 1048 —