DÖRR inskjutes åter runt om fyllningen en utöver planklivet framspringande ram (c), är d. utförd i helfransk fason (H). Ytter-d. göras gärna något grövre för att bättre motstå vädrets inverkan, och av samma anledning kan även yttersidan beläggas med profilerade bräder, lodräta, vågräta el. lagda i mönster (E). Nedtill avslutas vanl. en ytter-d. av en vattenlist el. droppnäsa för att hindra regnvatten att slå in under densamma. — De rika möjligheter till variation, som d:s ramverk och profilering erbjuda, i förening med påläggning och skulptur m. m., ha under gångna tider flitigt utnyttjats i arkitekturens tjänst, och särsk. gäller detta renässanstiden, som i fråga om rikt ornerade d. har att uppvisa många prov på vacker hantverksskicklighet. Om härvid en viss ytterlighet i utsmyckning nåtts, så närmar sig vår tid med sin icke minst på hygieniska skäl grundade förkärlek för enkla former och släta ytor en annan sådan i den helt släta d., åstadkommen genom det nya materialet maso-nite (se d. o.), varav hela d. täckande skivor pålimmas ramverkets båda sidor och sålunda ersätta fyllningarna. Såväl släta som profilerade d. utföras även av pressad stålplåt, och sådana ha vunnit vidsträckt användning, där brandsäker avstängning är önskvärd el. nödvändig samt ss. inbrottssäkra kassavalvs-d. av mer el. mindre komplicerad konstruktion, allt efter den säkerhetsgrad, som åsyftas. D. göras i allm. vridbara och hängas då å gångjärn el. hängslen i ena kanten men kunna även ss. skjut-d. med tillhjälp av trissor löpa på en över öppningen anbragt järnskena. Vridbara regel-d. hängas vanl. direkt å stolpverk i byggnaden el. å i mur inslagna staplar, fyllnings-d. däremot i karm (d), en falsad ram av trä, vilken fästes i muröppningen. D.-öppningar av normal bredd tillslutas med en enda d., bredare sådana ej sällan med tvenne, hängda i var sitt av karmens sidostycken. Sådana d. kallas döbattanger. Till en d:s beslag höra förutom gångjärn el. hängslen även lås, med el. utan trycken, nyckelskyltar, sparkplåtar och för döbattanger även kantreglar. G. W. IV. Konsthist. Hos de primitiva folken äro ofta d:s material och beskaffenhet sådana, att någon konstnärlig utsmyckning ej kan komma i fråga. Stundom förekomma av vass eller annat material förfärdigade d. med infällda vanl. geometriska mönster, som i färg starkt bryta mot bottenfärgen. Ä förnämare hus, t. ex. hövdingens, finner man ibland en trädörr med ristad och målad dekoration av rent ornamental karaktär. Hos Asiens kulturfolk är det genombrutna dörrfältet med t. ex. krysantemum-mönster (Japan), balustrar el. rent geometriska mönster vanligt i tempelbyggnader och pagoder, utförda i något ädelt träslag och ofta med inläggningar av elfenben, ebenholts el. pärlemor i omramningar och i de hela fälten. D. hos grekerna och romarna var, såvitt man kan sluta av framställningar å vaser och väggmålningar, utförd av ramverk och fyllningar, båda el. endast de förra med ornamental utsmyckning. översta fältet upptogs ofta av ett galler. — Sin rikaste konstnärliga utsmyckning har emellertid d. nått i den kristna kyrkans konst. Vanligast utgjordes d. av en träskiva på tvärslåar, å vilka det konstnärliga bestod i järnbeslagens mer el. mindre rika utformning. Ett vackert ex. härpå lämnar en d. från Rogs-lösa kyrka i Östergötland. Redan tidigt hade man dock börjat pryda kyrk-d. med i träet snidade bildframställningar, t. ex. i S:ta Maria im Kapitol i Köln från 1100-talet. Konstruktionen bestod i detta fallet av ramverk och fyllningar. Under gotiken blev pergamentrullemotivet en vanlig dekoration, varå ett par d. mellan långhus och krypta i Lunds domkyrka visa ex. Praktfullast äro emellertid de med stundom förgylld brons överklädda d. i konstnärligt inramade fält, utfyllda med bibliska el. symboliska framställningar el. figurer, vilka voro vanliga redan under romansk tid (med ursprung i den bysantinska konsten). Berömda ex. härpå äro biskop Bernwards d. till Mikaels-kyrkan i Hildesheim från tiden 1007—1015 och de något yngre till domen i Monreale. Ett årh. senare utfördes de ståtliga brons-d. till S:t Zeno i Verona. Från den italienska renässansen äro Ghibertis två brons-d. till baptisteriet i Florens världsbekanta, den äldre med fyrpass-fält (liksom Pisanos tidigare) och i dem inskrivna scener i hög relief, den yngre, »paradisporten», med rätlinig renässansinramning. Vad som efter renässansen i detta avseende skapats inom den kyrkliga konsten är av mindre betydelse. Som profanarkitekturdetalj började d. först under medeltidens senare del bli föremål för rikare konstnärlig utsmyck — 1077 — — 1078 —