EBB- OCH FLODKRAFTVERK primära orsaken till den dagliga olikheten, vilken kan betraktas som liktydig med ett antal självständiga tidvattensvågor med perioder av omkr. ett helt dygn (heldagsvågor). I närheten av dessas nodlinjer blir alltså den dagliga olikheten obetydlig. Ä andra sidan kunna heldagsvågorna dominera i närheten av halvdagsvågornas nodlinjer och där ge upphov till heldagstidvatten. — Tidvattnet beror dock icke enbart på stående vågor. I Atlanten finnas även vandrande tidvattensvågor, vilka synas ha sitt ursprung i Sydhavet och därifrån intränga i Atlanten, liksom havsdyningen intränger i en vik. På % dygn nå de ett stycke upp i Nordatlanten, och de medföra, att hamntiden i allm. växer från s. mot n. På samma sätt intränger den atlantiska tidvattensvågen norrifrån i Nordsjön, så att hamntiderna på Englands ostkust växa från n. mot s. New-castle har sålunda flod 3 tim. senare och Yarmouth i s. ö. England 9 tim. senare än Nordskottland. Att vågen här förflyttar sig så mycket långsammare än i Atlanten beror på Nordsjöns ringa djup. — Inom vissa havsområden, t. ex. i n. Nordatlanten och i s. Nordsjön, kretsar flodvågen som en karusell kring ett i havet beläget centrum, som i så fall är utan ebb och flod. Denna företeelse kallas amfi-d r o m i. Tidvattnets teori har under de senaste 150 åren bearbetats av en mängd framstående forskare utan att dock ännu vara ens i huvudsak definitivt klarlagd. Däremot äger man en fulländad metod — utvecklad förnämligast av Lord Kelvin och G. H. Darwin (se dessa) — att för långa tider förutberäkna tidvattnet i en hamn vilken som helst, där vattenståndet oavbrutet observerats under ett el. hellre flera års tid. Metoden grundar sig på att företeelsen år sammansatt av ett flertal enkla periodiska vågor, liksom man på en upprörd vattenyta stundom kan se små, korta vågor röra sig självständigt, men burna på ryggen av andra, längre vågor. Först upplöses det observerade tidvattnet i dessa sina enkla beståndsdelar (harmonisk analys). Därefter göres förutberäk-ningen rent mekaniskt med hjälp av stora, dyrbara tidvattensberäkningsmaskiner, som finnas i ett fåtal ex. hos större sjöfartsnationer. Själva vattenståndsobservationerna göras på viktigare platser medelst m a r e o g r a f, d. v. s. självregistrerande pegel (se d. o.). — Vid Sveriges kuster är tidvattnet obetydligt. Skillnaden mellan högsta och lägsta vattenstånd är t. ex. i Göteborgs hamn c:a 20 cm., i Varberg 10 cm. och i Östersjön ännu mindre. Det försvinner därför bredvid tillfälliga, av väderleken m. m. beroende vattenståndsändringar och är icke av någon större praktisk betydelse. Vid frittliggande oceaniska småöar, t. ex. S:t Helena, är största höjdskillnaden vid springflod i allm. å 1 m. Vid kusterna kan den däremot bli betydligt större, särsk. i det inre av havsvikar, som samla flodvågen, t. ex. i Hull och London 6,3 m. men vid Yarmouth mitt emellan dem 1,8 m., i Lissabon 4 m., i Brest 6 m. men i S:t Malo innerst i viken n. om Bretagne 11 å 12 m. Längs Nordamerikas ö. kust är tidvattnet i allm. svagare än på europeiska sidan av Atlanten, men innerst i Fundy bay mellan Brunswick och Nova Scotia uppnås likväl den största flodhöjd, som man känner, näml, vid springflod 15% m. (4 å 5 husvåningars höjd). — I hamnar med stort tidvatten är det ofta endast vid högvatten möjligt för fartyg att löpa in el. ut, och på sjökorten äro därför även hamntiderna utsatta. För att möjliggöra lastning och lossning under alla tider på dygnet har man i en del större hamnar inrättat s. k. »hamndockor» med slussportar, som endast vid högvatten stå öppna (se Docka). Ebb och flod åtföljas av kretsande el. fram-och återgående förflyttningar av vattnet, s. k. tidv attensströmmar. Ute på öppet vatten svänger deras strömriktning vanl. kompassen runt under 12 tim. 25 min., och varje särskild vattenpartikel kretsar därvid inom ett område, som i Nordsjön kan vara på sin höjd några km. vidsträckt och ute på djupt hav sannolikt ännu mindre. Endast i närheten av kusten kunna dessa strömmar få någon större hastighet, särsk. utanför framskjutande uddar (t. ex. n. om Skagens udde upp till 5 å 6 knop) och ännu mer i trånga sund. I senare fallet blir strömmen i regel fram- och återgående och »kantrar», d. v. s. växlar riktning, 4 gånger i dygnet, om det är normalt halvdygnstidvatten. Berömd för sina sugvirvlar är Malströmmen mellan de två sydligaste öarna i Lofoten, men den överträffas av Saltströmmen vid inloppet till Saltenfjord. De starkaste tidvattensström-marna i Europa äro de i Pentland firth (sundet mellan Skottland och Orkneyöarnaj, där hastigheten kan gå upp till 11 knop, d. v. s. tillräckligt för att fullständigt hejda en vanlig lastångare. I Medelhavet är tidvattnet rätt obetydligt, men på gr. av att det samtidigt är ebb n. om och flod s. om Sicilien och tvärtom, uppstå likväl i Messinasundet ganska starka strömmar och virvlar: Odysséens Skylla och Charybdis. V. W. E. Ebb- och flodkraftverk, anordningar för att tillvarataga den energi, som uppstår vid tid-vattensflodens fram- och återgång. Skillnaden i höjd mellan högsta och lägsta tidvattensstån-det kan vara betydande, ss. vid vissa delar av — 1097 — ._ 1098 —