ECKLEFF Vilhelm E. (1808—89) framträdde som en skicklig men föga originell kopparstickare, som bl. a. reproducerade faderns tavlor, t. ex. »Fiskare från Hornbæk». E. W. E'ckersberg, Johan Frederik, norsk landskapsmålare (1822—70), ägnade sig först J. F. Eckersberg: Landskap från Näs i Hallingdalen. åt handel men slog sig snart med stor energi och hängivenhet på måleriet, där han tog H. Gude till föresyn, med vilken han några år vistades i Düsseldorf; tog emellertid till sin uppgift att söka höja den nationella norska konsten samt öppnade 1859 målarskola i Kristiania, vilken blev av stor betydelse för konstutvecklingen i Norge. I sina tavlor, av vilka några inköptes till sv. staten, ville han ge den storslagna nordiska naturen i enkel, kraftig och klar uppfattning (»Brudfärd på Hardangerfjorden» och »Norsk fjällslätt vid soluppgång»), E. W. Eckert, Fritz Herman Vilhelm, arkitekt (1852—1920), var under många år verksam i Stockholm, dels i överintendentsämbe-tet (Byggnadsstyrelsen), dels i Tekniska skolan samt även som utövande arkitekt. I hans byggnadsverk, Hovstallet, K. F. U. K:s hus m. fl., går den Zetterwallska tegelstilen igen, om än måttfullt använd. E. W. Eckerö, ö och s:n på n. v. Äland; 106,4 kvkm.; 1,517 inv. (1929). Är 1920 voro endast 66 finsktalande, över E. gick förr postvägen Sverige—Finland; här landsteg den sv. expeditionskåren till Äland 1918. Pastorat i Borgå stift. O. P. Eckhel, Joseph Hilarius, tysk numis-matiker (1737—98), medl. av jesuitorden, sedan 1774 chef för det kejserliga myntkabinettets i Wien antika avd. E:s huvudverk är »Doctrina numorum veterum» (8 bd, 1792—• 98), varigenom för första gången en verklig grund lades för studiet av antik numismatik. E. kan därmed betecknas ss. en av den vetenskapliga numismatikens grundläggare. B. Eckhoff (före 1915 Ekhoff), Per Emil Cornelius, arkeolog och konsthistoriker (1846— 1923),utbildades först som naturvetenskapsman men övergick snart till arkeologien, tjänstgjorde vid Statens historiska museum och blev föreståndare för Livrust-kammaren men återgick till den förra inst., där han blev amanuens 1893 (sedan antikvarie). At Vegasamlingarna äg nade han flera år och medverkade vid de vetenskapliga iakttagelsernas utgivning. Som arkeolog utförde han ett mycket förtjänstfullt arbete i Bohuslän (»Qville hds fornminnen», 1881, »Tjörns hds fasta fornlemningar», 1882) och utgav under något mera än ett årtionde Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskr. E. var sedan under o. 20 år utg. av Vitterhetsakad:s publikationer »Månadsblad», »Antikvarisk tidskr.» och »Fornvännen». I Sigtuna och framför allt på Gotland utförde E. förtjänstfulla konserveringsarbeten. Sina förnämsta vetenskapliga verk utgav han efter av-skedstagandet: »S:t Clemens’ kyrka i Visby» (1912), av vikt för kännedomen om Nordens äldsta stenbyggnadskonst, »Svenska stavkyrkor» (1914—16), som blivit av grundläggande betydelse, samt det med riksdagsanslag understödda planschverket över Visby ringmur, varåt han ägnat många års arbete (»Visby stadsmur», d. 2 [planscher], 1922; d. 1 [text] under slutlig redigering av O. Janse). E. W. Eckhoff, Kristian Martin, norsk präst (1850—1914), fängelsepräst i Kristiania. E. var en av de ledande krafterna såväl inom den kristliga ungdomsrörelsen i Norge som vid de nordiska studentmötena med kristligt program och en av stiftarna av Kristliga studentvärldsförbundet. S. N. Eckleff, Carl Fredrik (skrev sig »v. E.»), ämbetsman, frimurarorganisatör (1723—86). I utrikesexp. sedan 1742, blev E. ord. kanslist 1754, registrator 1756, sekreterare 1760 samt — 1129 — — 1130 —