Egennamn (ytterst efter lat. nomen pro'-prium), beteckning för en särskild individ, ss. person, t. ex. Karl, Andersson (personnamn), land, ort, t. ex. Sverige, Stockholm, Drottninggatan (ortnamn), fartyg, t. ex. Drott, vapen, t. ex. Tirfing o. s. v. Se f. ö. N o m e n och A p p e 11 a t i v. E. H. E. äro vanliga även bland primitiva folk, men då man ofta betraktar namnet som en del av personligheten, vars utlämnande åt obehöriga kunde förskaffa dessa makt över namnets bärare, är det ingalunda ovanligt, att infödingar vägra uppgiva sina namn el. lägga sig till med fingerade. Detta sker ej sällan under resor, då man framför allt fruktar angrepp av demonerna och därför anlägger särskilda resnamn för att förvilla de onda makterna. Namn bytes för övrigt t. ex. vid barns födelse el. död och ofta vid andra tillfällen. Om någon med samma namn dör, byter den efterlevande sitt. Vissa namn få ej uttalas, t. ex. hos flera folk svärmoderns, likaså en avlidens namn, stundom också en sjuklings. Genom att byta namn ingår man hos vissa folk ett slags foslbrödralag. Namngivningen är vanl. förenad med vissa riter el. med en fest, och man är noga med att alla tecken skola vara gynnsamma. Namnet kan bestämmas av föräldrarna, av medicinmannen, av särskilda faddrar el. äldre släktingar. Hos vissa folk förlorar fadern el. modern el. bäggedera efter barnets födelse sina ditlills-varande namn och benämnas »N. N:s fader» el. »N. N:s moder». Namnet gives vid födelsen el. någon kortare tid därefter men gäller hos vissa folk blott t. v. och ändras t. ex. efter genomgångna pubertetsceremonier el. vid giftermål. Det förekommer också, att ännu ett namn tillägges efter någon dylik viktig händelse. Skulle namngivningen ske mycket sent, kallas barnet »N. N:s dotter» el. »son». Barnet uppkallas t. ex. efter ett djur, en växt el. någon naturföreteelse, efter den plats där det fötts, efter vissa släktingar el. gudomligheter e. d. G. B-r. Egenrörelse. Stjärnornas e. är deras skenbara vinkelrörelse på den celesta sfären. Man plägar dock häri ej medtaga de rörelser, som bero på jordens rörelse kring solen. Då dessa e., när de äro som störst, endast uppgå till några få bågsekunder pr år och man med blotta ögat knappast kan uppfatta en båges förändring understigande en bågminut, är det lättförklarligt, alt e. voro för astronomerna obekanta före kikarens upptäckt (1609). Först med början av 1700-talet hade astronomerna skaffat sig en föreställning om e:s belopp. 1717 fann Halley genom en jämförelse med Ptolemaios’ observationer, alt stjärnorna Si-rius, Arklurus och Aldebaran sedan Ptolemaios’ tid förflyttat sig resp. 37, 42 och 33 Karlavagnens utseende för 10,000 år sedan (t. v.), nu (i mitten) och om 10,000 år (t. h.). bågminuter, vilket han förklarade ss. en e. hos dessa stjärnor. Under 1700—-1800-lalen utvidgade J. Cassini (1738), T. Meyer (1760), W. Herschel (1783), Bessel (1818), Argelander (1835) m. fl. vår kännedom om stjärnornas e., och i nyare tid har L. Boss i sin »Prelimi-nary general catalogue» (1910) sammanställt e. för inalles 6,188 stjärnor, omfattande alla stjärnor starkare än 6:e storleken och dessutom en del ljussvagare stjärnor. — Genom stjärnornas e. kommer bl. a. stjärnbildernas utseende i tidernas lopp att undergå mer el. mindre betydande förändringar, så att t. ex. Karlavagnen på 10,000 år skulle komma att förändras ss. fig. visar, där bilden i mitten anger Karlavagnens nuv. utseende och pilarna antyda den riktning, i vilken stjärnorna enl. deras e. för närvarande röra sig. Bilden till v. anger Karlavagnens utseende för 10,000 år sedan och bilden till h. dess utseende efter Uppslagsbok. VIII. 1 — 1 — — 2 —