EGGEGRUND (1923), »Hansine Solstad» (1925). Ss. dramatisk förf, har E. framträtt med några komedier, präglade av en älskvärd humor: »Fad-dergaven» (1897), »Jakob og Kristoffer» (1900), »Kjærlighet og venskap» (1905) samt skådespelen »Idyllen» (1910), »Felen» (1912), »Brist» (1914), »Narren» (1917), »De svære valg» (1924). F. S-n. Eggegrund, fyrplats och mistsignalstation å skäret E. i Gävlebukten, 12 km. n. ö. om Skutskär. E'ggeling, Fredrik, tyskfödd sånglärare (1822—95), från 1850-talet verksam i Sverige. E. utgav en ännu använd skolsångbok (»E:s sångbok»), nyare uppl. red. av Malin Holm-ström-Ingers med titeln »Den svenska sången» (senaste uppl. 1927), och en omtyckt samling sånglekar, »Nu är det jul igen»; grundade 1880 den ännu bestående »Eggelings musikhandel» i Lund. G. M. Eggen, Arne, norsk tonsättare och orgelspelare (f. 1881), organist i Drammen, bedrev studier i Kristiania och Leipzig. Av E:s insatser på vokal- och orgelmusikens område må framhållas kantaten »Mjösen», musiken till Hulda Garborgs sagospel »Liti Kirsti» samt en brett anlagd »Ciaconne» för orgel. E. framstår i sina verk som en allvarligt syftande, nationellt berörd tonsättare; han har även insamlat folkvisor från Telemarken. A. N. E'ggenberg, Hans Ulrich, friherre, från 1623 tysk riksfurste, från 1625 hertig av Kru-mau, österrikisk politiker (1568—1634). Av en rik protestantisk släkt, övergick E. snart till katolicismen, användes i diplomatiska uppdrag redan av Rudolf II och Mattias, verkade ivrigt för Ferdinand H:s val till kejsare och utövade under hans regering som överste hovmästare och ledare av geheimerådet ett så stort inflytande, att han kan betecknas som dennes förste minister. Som sådan sökte han göra kejsaren oberoende av både Spanien och ligan och stödde därför Wallenstein under hans både första och andra generalat samt sökte i det längsta förekomma hans störtande. Efter detta drog E. sig tillbaka från hovet, delvis på gr. av sjukdom, delvis emedan han kände sitt inflytande över kejsaren försvagat, ehuru det ej kan vara tal om någon egentlig onåd. P. S. Egger-Lienz [-lints], Albin, österrikisk målare (1868—1926), utbildade sig först som historiemålare i München, var sedan verksam i Wien, i Weimar och framför allt i sitt hemland Tyrolen, vars förnämste målare han blev. Under senare år (efter 1900) utvecklade sig E. i en monumental, med Hodler besläktad riktning. Bland hans kompositioner må nämnas den gripande krigsskildringen »Korset» (Innsbruck) samt »Konung Etzels intåg i Wien» (Wien). För hans förenklade folkliga konst under senaste åren äro »Bordsbönen» och »Middagsmåltiden» betecknande. —• Litt.: Monografier av J. Soyka (1925) och G. Nico-demi (s. å.). E. W. Eggers, Jacob von, friherre, militär (1704 —73), bagarson från Dorpat, i rysk fångenskap 1709—21, kom 1722 till Stockholm, inträdde 1723 i fortifikationen, var 1725—28 i fransk, senare i polsk, hessen-kasselsk och saxisk tjänst. E. deltog ss. saxisk ingenjörs-major i bömiska fälttåget 1741 och ss. kapten vid sv. fortifikationsfältstaten i ryska kriget 1741—43, tjänstgjorde 1744—51 än i saxiska, än i österrikiska och franska arméerna och stadgade under fälttåg i Böhmen och Brabant sitt rykte som en av tidens mest framstående geniofficerare. 1749 blev han saxisk överste, var en tid de saxiska prinsarnas lärare i krigskonsten och utnämndes 1751 till chef för fortifikationsfältbrigaden i Sachsen men återvände hem, adlades s. å., blev sv. överstelöjtnant 1752, kvartermästarlöjtnant 1753 och överste 1755 (allt i fortifikationen), trädde 1756 åter i saxisk tjänst och blev kommendant på Königstein. överkommendant i Danzig 1758, fick han generalmajors avsked både i Sachsen och Sverige (1759). Sv. friherre 1722, men ej introducerad. E. utgav bl. a. »Journal du siège de Bergopzoom» (1750, flera senare uppl.). S.Bsn. Eggers, Henrik Frans Alexander von, baron, dansk botanist (1844—1903). F. i Slesvig och urspr. militär, kapten 1878, tog E. avsked från militäryrket 1885 för att helt ägna sig åt särsk. floristiska studier. Under en mångfald resor i olika länder insamlade han ett rikt herbariematerial och har bl. a. utg. »The flora of S:te Croix and the Virgin islands» (1879). A. V-e. Eggert, Joachim Nicolo, tonsättare (o. 1779—1813). F. på Rügen, erhöll E. sin utbildning i Tyskland, kom 1803 till Stockholm, violinist i hovkapellet 1804—08 och hovkapellmästare 1808—11. För kapellets verksamhet var E:s ledartid av stor betydelse. Han reformerade dess konsertprogram, arbetade för en allmännare kännedom om Beethovens symfonier och uppförde den första Mozartoperan i vårt land, »Trollflöjten» 1812. Även för sv. folkmusik visade E. stort intresse och var Drake och Rääf behjälplig vid upptecknandet av våra folkvisor, häri en typisk romantiker. Som tonsättare tillhörde E. den klassiska riktningen och har framträtt med scenmusik (»Mohrerna i Spanien» och — 7 — — 8 —