EGID »Svante Sture och Märta Leijonhufvud»), 5 symfonier, kammarmusik och sånger samt var dessutom en synnerligen uppburen till-fällighetskomponist. — Litt.: B. J. Guston och T. Norlind i »Sv. tidskr. för musikforskning» 1925. G. M. Eggert, H e r m a n n, tysk arkitekt (1844— 1920), var länge verksam i Berlin, men gjorde sig ett namn förnämligast genom den stora banhallen i Frankfurt a. M. (o. 1885), vilken länge var den modernaste i sitt slag och mönstergivande. E. har också uppfört univ:s huvudbyggnad samt kejsarpalatset i Strasbourg. E. W. Eggertz. 1) Hans Peter E., bergsman och kemist (1781—1867), avlade bergsexamen 1806 och blev 1809 delägare i apoteket i Falun samt 1812 t. f. geschworner vid Falu gruva. Han hade en kopparhytta i Falun 1816—62 och var 1816—45 geschworner för Västmanland och Värmland. E. var en framstående metal-lurg och mineralog, samarbetade med Berze-lius och J. G. Gahn i utforskandet av Falu-traktens mineral. K. A. G. 2) Victor E., den föregåendes brorson, bergsman och högskolelärare (1817—89), avlade bergsexamen 1845 och blev 1847 Järnkontorets stipendiat; 1853 utnämndes han till prof, och föreståndare för bergsskolan i Falun. När denna skola 1869 flyttades till Stockholm som en fackskola vid Teknologiska inst. (nuv. Tekniska högsk.), blev han föreståndare för denna och prof, i metallurgi till 1883. På olika områden av bergsvetenskapen och metallurgien gjorde E. stora insatser, särsk. i de kemiska analysmetoderna för järnmalmer och bränslematerial. K. A. G. Eggjumstenen, märklig runsten, funnen 1917 på gården Eggjums mark, Stedje s:n, Sogn, v. Norge, liggande med inskriftytan vänd nedåt som täckhäll över en enmansgrav från 600- talet e. Kr. (el. möjl. o. 700). Runorna äro de äldre 24-staviga, men språket har en förvånansvärt ung prägel. Tydningen av de långa inskriptionerna ifr i mångt och mycket ännu oviss, enär innehållet ej följer den vanliga schablonen för en runsten utan tycks utgöra ett tal till den döde, som försäkras om att vissa gravläggningsceremonier iakttagits. Ett försök till tydning har gjorts av den norske runologen Magnus Olsen. — Litt.: »Norges indskrifter med de ældre runer», 3 (1914—24); Lis Jacobsen, »E.» (1931). I.Lqt. Eggleston [ä'galstan], Edward, nordamerikansk förf. (1837—1902), metodistpastor och skriftställare. Som novellist strävade E. att exakt skildra det vilda livet i Västern och dess invånare, bland vilka han tillbragt en del av sin ungdom. Hans bästa arbeten äro »The Hoosier schoolmaster» (1871), »The circui! rider» (1874) och »The Graysons» (1888). Flera av hans arbeten äro övers, till sv. E. L. R. Eggmühl, Eckmühl, by i Bayern vid järnvägen Regensburg—Landshut. Vid E. slog Napoleon 22/4 1809 den genom striderna vid Abensberg och Landshut 21/« och 22/* delvis upprivna österrikiska hären under ärkehertig Karl. Efter segern blev den franske fältherren Davout furste av E. [Bj.] Eggvena, s:n i Kullings hd, Älvsborgs län, n. ö. om Alingsås; 16,95 kvkm., därav 16,oo land; 368 inv. (1930; 22 inv. pr kvkm.); 7,n kvkm. åker (1927; 43,3 % av landarealen), 3,68 kvkm. skogsmark. — Pastorat: Herrljunga, Tarsled, Remmene, Fölene och E., Kullings kontrakt, Skara stift. T. Am. Eggvinkel, tekn., se Skärning. Egham [ä'gam], stad i grevskapet Surrey, s. ö. England, vid Themsen, 26 km. v. s. v. om London; 13,725 inv. (1921). O. P. Egi'd (till grek. aigi's, gen. aigi'dos), grek, myt., metallbeslaget getskinn, fransat med ormar och med det allt förstenande huvudet av Medusa (se d. o.) i mitten, buret av Athena, som därmed spred skräck och fasa i striden. E. uppfattades också ss. en sköld, buren av Athena, Zeus el. Apollon; i överförd betydelse: skydd, beskärm; ledning. — Bild se pl. vid art. Athena. IV. N. Runinskriften på Eggjumstenen^ — 9 — — 10 —