EGIDIO DE COLONNA Egidio de Colo'nna [eji'-] (A e g i d i u s Ro manus), italiensk skolastiker (d. 1316), lärjunge till Thomas ab Aquino. E. skrev teologiska och kyrkopolitiska verk; mest känt är hans arbete »De regimine principum» (tr. 1473), en bok om furstars uppfostran, avsedd för hans lärjunge Filip den sköne av Frankrike, bearb. på sv. i 1300-talets förra del under namnet >Um styrilsi kununga ok höf-jjinga». /. A. EgFdius, se A e g i d i u s. Egil, isl. myt., namn i Volundarkvida på en mytisk bågskytt, broder till älvfolkets konung Volund (jämte Slagfinn, se denne). E. spelar blott en biroll i kvädet, tjänar att karakterisera alferna som bågskickliga. Att han till Norden inkommit med Volundsägnen, synes bl. a. därpå, att i angelsaxisk sägen finns en motsvarighet, som spelar en större roll. I. Lqt. Egil, konung av Ynglingaätten, omtalas i »Ynglingatal», »Historia Norvegiæ», Ares >Is-lendingabok» samt av Snorre, som ger den utförligaste skildringen av E. Han var son till Aun och en fredlig konung. Sin faders skattmästare, trälen Tunne, satte han bland sina övriga trälar, men denne, förgrymmad häröver, rymde, samlade kring sig ett band av ogärningsmän och gjorde landet osäkert. E. kämpade med honom i flera drabbningar men besegrades och måste fly till Danmark. Med understöd av dess konung Frode lyckades han äntligen besegra och döda Tunne. Men tre år därefter dödades han på en jakt. I »Historia Norvegiæ» bär han tillnamnet Vendelkråka; det har Snorre åter tilldelat hans son Ottar. Då Ottars fader i det angelsaxiska Beowulf-kvädet bär namnet Ongentheow (Angantyr), har man identifierat E. med denne. Man har med vidare utbyggande härav trott sig kunna fastslå bl. a., att E. skulle ha dött 514 el. 515. Jfr Ynglingaätten. B. Egill Skallagrimsson, Norges och Islands störste skald i forntiden, levde kring mitten av 900-talet. Bosatt på Island, kände han sig dock säkerligen, liksom sina samtida, som utflyttad norrman. E. var högättad. Hans hätskhet mot det norska kungahuset var ärvd genom 2 släktled från den tid, då ätten hade sitt odal-gods i Norge och måst rymma landet för Harald Hårfagers envälde. Känslan av upproriskhet, ökad under trycket av en vrång dom, fälld av Haralds son Erik Blodyx i ett kravmål, som E. rest på ett norskt ting, inspirerade honom till hatmättade strofer mot konungen och dennes gemål, däri han manar alla gudar och vättar att driva paret ur riket. Dessa strofer, som äro bevarade — de skola ha ristats i runor på en s. k. nidstång —, visa skalden på höjden av sin konst, behärskande versslaget drotlkvätt (se d. o.) till fulländning och suveränt tvingande språket in under runmagiens regler (var och en av de 4 stanserna kan skrivas med 72 runor, vilket utgör 3 gånger 24, det gudomliga 3-talet multiplicerat med den gamla runradens tal). E. var därmed bil-tog i Norge. På gr. av sin usla styrelse blev emellertid även Erik landsförvist och måste inskeppa sig till England, där han fick hålla tillgodo med en förläning av den engelske konungen, kungariket Northumberland med York som huvudstad. Så gick förbannelsen i uppfyllelse. Än en gång kommo dock de bägge dödsfiendernas vägar att korsas. E. blev på en sjöfärd stormdriven till Northumberlands kust, miste fartyget och visste sig nu vara förlorad. Han gick då raka vägen till York och gav sig tillkänna. Konungens förste rådgivare, E:s gamle vän »hersen» Arinbjörn, rådde skalden att på övligt vis författa ett lovkväde över den bistre härskaren och dagen därpå framföra det i hela hirdens närvaro; detta vore enda sättet för honom att köpa sitt liv. Vi ha detta lovkväde, kallat HofuÖlausn, i behåll. Det är av en egen form. Det går ut på att vinna konungen genom att lovorda honom för hans tapperhet och utbreda hans ryktbarhet. Till det yttre lägger det starkt an på ljudverkan genom ett överdådigt rimmande. Men den, som är lyhörd för undertonerna, kan däri urskilja ett fint spelande hån: i början framställer skalden sig som kommen från Norge — det land, där han ju efter Eriks befallning var porlförbjuden —, och längre fram måste konungen höra sig lovprisad som den där håller fast vid sitt rikel Strax därpå vet skalden att underfundigt röja det löje, som bor djupt i hans bröst. I lön för detta klangfulla kväde gav konungen honom »hans ulvgråa huvud», som skalden själv säger i ett senare författat tackkväde, riktat til Arinbjörn, vilken lät en livvakt ledsaga honom ur landet. ArinbiarnarkviQa, som detta kväde kallas, är det andra längre kväde, vi äga i behåll (dock tyvärr stympat på sin andra avdelning). I skildringen av det dramatiska uppträdet i York ger skalden även ett levande porträtt av sig själv, i det han skämtsamt målar lösesumman, sitt eget huvud: mörkt hår, svarta ögon, buskiga ögonbryn, en rad vita tänder, ful uppsyn, över huvud få vi av E. veta mer om en skalds individualitet än av någon annan forntida norrman el. islänning. Han hade en förmåga att låta sitt eget jag framträda, som rönt sin fulla uppskattning först i vår egen tid. Jaglyrik är det också, som från början till slut behärskar E:s — 11 — — 12 —