EGINETERNA sista stora kväde, det berömda Sonatorrek, som han författade i bitter sorg över förlusten av älsklingssonen Bodvar, som drunknat i svår sjö utanför hemmets strand. Det är svårt .att få tungan att säga fram ord, när han ser sin ätt uppriven av flera dödsfall och nu detta sista, som är oersättligt. Vanmäktigt skakar han sin hand mot rånaren, Ägir. Vad båtar honom tröstande grannar? Han ser sin egen snara död med jämnmod. E. blev emellertid en gammal man. Detta veta vi av ett par strofer, där han skildrar sig som en hjälplös gubbe, kroppsligt förfallen, in i det sista igenkännlig på sitt tal om sig själv. — E:s dikter äro utg. av F. Jönsson i »Den norsk-islandske Skjaldedigtning» (2 bd, 1908—15) och (de viktigaste) jämte sv. övers, av I. Lind-quist, »Norröna lovkväden», 1 (1929); övers, på modern vers av E. Hellquist i »Dikter av äldre och nyare germanska skalder» (1924). — En medeltida berättelse om E. och hans ätt är »Egils saga» (utg. 1886 av Samfundet till Udgi-velse af gammel nordisk Litteratur och 1894 i »Altnordische Sagabibliothek» genom F. Jönsson; sv. övers, av P. Wieselgren 1930). Trol. är sagan förf, av Snorre Sturlason i släktdynastiskt intresse (enl. B. M. Olsen i »Aarböger for nordisk Oldkyndighed», 1904; en annan uppfattning har gjorts gällande av P. Wieselgren, »Författarskapet till Eigla», 1927). 1. Lqt. Egill Tunnadolgr, se E g i 1, konung av Yng-lingaätten. Egilsson, J ö n, isländsk biskop och annal-förf., se Jön Egilsson. Egilsson, Sveinbjörn, isländsk lärd (1791—1852), lärare vid Bessastada latinskola på Island, mest känd som förf, till en ordbok över skaldespråket, »Lexicon poeticum anti-quæ linguæ septentrionalis» (1860, ny uppl. med biografi av F. Jönsson, 1913—16). Genom flera tidigare övers, från fornisländskan till latinet hade E. visat sig vara en banbrytare på skaldepoesilolkningens högst vanskliga område. Det är E., som tolkat Snorreeddan på latin (den s. k. arnamagneanska uppl., 3 bd, 1848—87). I.Lqt. Egi'na, lat. Ægina, grek. Aigina, ö i Egina-bukten på Greklands ö. kust; 96 kvkm.; c:a 9,500 inv. N. v. delen består av en stenig men väl odlad slätt, där säd, vin, olja, fikon och mandlar produceras. Den övriga delen av ön är bergig. Vid kusten drives ett betydande svampfiske. Största staden är Egina i n. v. hörnet av ön. O. P. E:s befolkning under historisk tid var dorisk och har sannolikt invandrat från det argoliska Epidauros (se d. o.), ön var i Athena Afaias tempel, Egina. äldre tider och delvis in i klassisk tid Greklands mest blomstrande handels- och industriland; det egineliska mynt-, mått- och vikt-systemet var det äldsta och till en början betydelsefullaste i Grekland. Avgörande för E:s historia blev kampen med Aten, påbörjad under förra hälften av 500-talet f. Kr.; o. 455 måste slull. E. underkasta sig. 431 fördrevo atenarna öns gamla befolkning och överlämnade ön åt atenska klcrucher (se d. o.); först efter peloponnesiska krigets slut (404) fingo resterna av den ursprungliga befolkningen ånyo taga ön i besittning. E. hörde sedan efter vartannat till Makedonien, akajiska förbundet (se Akaja), pergameniska riket, romarriket, turkväldet, Venedig (1687—1715), ånyo turkväldet, och var 1828—31 mestadels säte för den grekiska regeringen. — Litt.: »Aegina. Das Heiligtum der Aphaia» (1906); H. Thiersch, »Äginetische Studien» (1928 ff.). — Jfr E gineter na. C. F. Egi'nabukten el. Saroniska bukten, bukt av Egeiska havet, på Greklands ö. kust, mellan landskapen Ättika och Argolis. E. står genom kanal i förbindelse med Korintiska viken. O. P. Egine'terna äro statyer av parisk marmor, vilka fordom utgjorde gavelgrupper i Athena Afaias tempel på ön Egina. De upptäcktes 1811 och inköptes av Ludvig I, då kronprins av Bayern. Denne lät Thorvaldsen företaga en alltför grundlig restaurering av dem; de förvaras nu i Münchens glyptotek. Enl. Furt-wängler, som verkställt utgrävningar på ön, härstamma e. från tiden efter den stora sjödrabbningen vid Salamis (480 f. Kr.), då ön Eginas inv. uppförde ovannämnda tempel till minne av sitt ärorika deltagande i slaget, vari de kämpat tapprast bland alla hellener. Gavelgruppernas ursprungliga anordning är mycket omstridd. Av v.-gavelns 13 figurer äro 10 bevarade men blott 5 av ö.-gavelns 11, vilka hade — 13 — — 14 —