EGINHARD östra gaveln av Athena Afaias tempel i Egina. Rekonstruktion. större format. I mitten av vardera gaveln stod en Athenastaty, omgiven av stridande och fallna kämpar från trojanska krigets tid. Kompositionen var mera sluten i ö.-gaveln. Figurernas nakenhet är påfallande men var ju grekernas festdräkt. Statyernas kantiga, utstående former bära vittne om den högtstående tekniken hos ön Eginas berömda bronsgjutnings-konstnärer, som influerat marmorbildhuggarnas stil. Konsthistoriskt viktigt är, att den i grekisk äldre plastik traditionella frontalite-ten här är bruten, men någon stelhet finnes dock kvar, särsk. i den ena Athenafiguren. E:s själsliga uttryck äro däremot svagt framställda (enformiga leenden). B. A. M. E'ginhard, se E in h ard. E'gino, E g i n, biskop av Dalby, senare av Lund (d. 1072), tillträdde det förra ämbetet 1060 och utövade som dess innehavare en vidsträckt missionsverksamhet på Bornholm, i Blekinge och i Göta- och Svealand. Det berättas, att han också haft planen att förstöra det i hans tid ännu i flor stående gudahovet i Uppsala. E. tillhörde den hamburg-bremiska kyrkan. När hans medtävlare om makten i Skåne, den från England komne biskop Henrik av Lund, avlidit, förenade E. hans biskopssäte med sitt eget, upprättade i Dalby ett augustinkonvent och tog själv uppehåll i Lund. E. avled kort efter sin återkomst från en resa till Rom. — Litt.: L. Weibull, »Den skånska kyrkans älsta historia» (i »Historisk tidskr. för Skåneland», 5, 1914—23). L.W. Eglri'n, ä g i r i n, ett monoklint pyroxen-mineral (se d. o.), innehållande natron och järnoxidul, förekommer i eruptivbergarter, t. ex. i Norge i Oslotrakten. K. A. G. Egli, Johan n Heinrich, schweizisk tonsättare (1742—1810), den mest framstående viskompositören i Schweiz under 1700-talets senare hälft. E. har utg. flera samlingar andliga och världsliga sånger, bland dem även schweiziska folkvisor. F. S-l. Egli, Karl, schweizisk militär och förf. (1865—1925), överste 1909, brigadchef 1912, vid mobiliseringen 1914 souschef vid general- stabsavd. E. anklagades 1916 för »neutralitets-brott» men frikändes, varefter han s. å. erhöll avsked ur aktiv tjänst. Han ägnade sig sedermera åt militärt skriftställen och har bl. a. utg. »Schweizer Heereskunde» (1916), »Zwei Jahre Weltkrieg» (1917; fortsättning »3. Jahr», 1918, och »4. Jahr», 1920). E. Bz. E'gmont, L a m o r a 1, greve, nederländsk krigare och statsman (1522—68), började sin glänsande krigarbana med att deltaga i Karl V:s angrepp mot Alger 1541 och utmärkte sig sedan under fälttågen mot Frankrike så, att han 24-årig utnämndes till riddare av Gyllene skinnet. Även i det nya kriget mot Frankrike utmärkte sig E. 1552 —53. 1554 sändes han att förhandla om tronföljaren Filips (II) giftermål med drottning Maria av England. När kriget mellan Frankrike och Spanien på nytt uppblossade, stadfäste E. genom segrarna vid S:t Quentin 1557 och vid Gravelingen 1558 sitt fältherrerykte. Till belöning utnämndes han 1559 av Filip II till ståthållare i Flandern och medl. av nederländska statsrådet, men drogs därigenom till sin olycka in i politiken, för vilken han föga lämpade sig. Stolt och högdragen, harmades E. liksom sina landsmän över spanjorernas växande inflytande i Nederländerna och trädde i spetsen för oppositionen mot den allsmäktige kardinal Granvella. Upprepade gånger klagade han hos Filip över dennes makt och de nederländska rådsmedLs vanmakt men vann intet, förrän även regentinnan, Margareta av Parma, 1564 övergav Granvella. Denne avreste då, men i regeringssättet inträdde knappast någon förändring. Vid ett besök i Spanien 1565 mottogs E. på bästa sätt men erhöll blott halva löften och uträttade i sak ingenting. I »kompromissen» 1566 tog E. — 15 — — 16 —