EGNAHEM visserligen ingen del, men han sympatiserade med de framställda kraven och varnade efler-tryckligen Filip mot att fortsätta på den inslagna vägen. Under bildstormen stötte E. genom sitt vacklande och oklara uppträdande alla partier men ansåg sig själv ej på något sätt ha förgått sig mot konungen. Hans trohet mot denne och mot den katolska religionen kan ej heller betvivlas. När Alba nalkades, vägrade E. också att samverka med Vilhelm av Ora-nien för att söka åstadkomma ett väpnat motstånd mot denne. Utan den populäre E:s medverkan var emellertid ett sådant omöjligt, och Alba kunde därför utan strid inrycka i Nederländerna. E. ville ej heller fly utan begav sig lugnt till Alba, som 9lo 1567 lät fängsla honom. Trots hans underkännande av domstolens kompetens och mot hans nekande dömde därpå »blodsrådet» E. till döden för majestätsbrott och uppror. Alba stadfäste domen, och 1568 föll E:s huvud. P.S. E'gmont, J o o s t van, nederländsk målare (1601—74), f. i Leiden men uppfostrades i Antwerpen, där han slöt sig till Rubens och länge var dennes biträde; arbetade sedan hos Simon Vouet samt för hovet i Paris. I sv. statens samlingar finnes ett porträtt av drottning Kristina som Pallas, trol. utfört i Antwerpen 1654; en replik i Lunds univ:s konstmuseum. I andra sv. samlingar 2 damporträtt, signerade »Justus Verus d’Egmont», Bryssel 1655. E. W. d’Egmont [dägmå'], Septimanie de Vig-nerod du Plessis de Richelieu, grevinna d’E. (1740—73), dotter till hertig L. F. A. de Richelieu (se denne) och en prinsessa av huset Guise, erhöll en förträfflig uppfostran och blev 1759 i ett konventionellt äktenskap g. m. greve d’E., framstående militär och mycket förmögen, genom sin farmor stammande från de holländska grevarna E. Från 1760 höll hon i Paris en av tidens förnämsta salonger, där bl. a. G. Ph. Creutz och A. Roslin plägade vara gäster. Den sköna och intelligenta grevinnan tog livlig del i politiken, tillhörde Choisculs närmaste vänner och deltog häftigt i oppositionen mot Maupeous reformer. Efter Gustav III:s besök i Paris 1771, då han ägnade henne en intensiv hyllning, blev den nordiske fursten hennes hjälte; i deras följ, brevväxling kan man utläsa å hennes sida gränslös beundran och äkta kärlek, å hans en platonisk ridderlighet i fraser, som småningom allt tydligare visa, att hon icke mer intresserar honom, tills han slutl. helt tröttnar och underrättar om att C. F. Scheffer får övertaga korrespondensen, ett meddelande som djupt kränkte henne. Några mån. senare avled hon i lungsot. — Litt.: Roslin: Grevinnan d’Egmont. M. C. A. d’Armaillé, »La comtesse d’E.» (1890; sv. övers. 1893); Beth Hennings, »Grevinnan d’E. och Gustav III» (1920). C. Egnahem. Med egnahemsverksamheten förstås inbegreppet av de olika åtgärder, som ha till syfte dels att åt lantarbetare och andra mindre bemedlade på landsbygden bereda hem och smärre jordbruk och dels att åt befolkningen i städer, industrisamhällen och andra tättbebyggda orter anskaffa egna bostäder. Talrika mellanformer finnas ock, t. ex. e. för hantverkare och lägre tjänstemän på landet. I förstnämnda hänseende söker man med dessa åtgärder i främsta rummet att tillgodose det sociala behovet, att den obesuttna landsbe-folkningen i ökad omfattning erhåller egna brukningsdelar och därmed förbättrade existensmöjligheter samt lyckligare levnadsförhållanden över huvud. Härmed sammanhänger en strävan att åt modernäringen söka bevara den jordbrukande befolkningen genom att motverka emigrationen och inflyttningen till städerna. Men därjämte har man i e.-rörelsen sett ett medel att stärka och utveckla landets jordbruk, därigenom att ytterligare mark vin-nes genom nyoddling el. liknande kulturåtgärder samt att jordens fördeling i brukningsdelar av ändamålsenlig storlek befrämjas. E.-rörelsens snabba utveckling och frammarsch i vårt land hade självfallet icke varit möjlig utan det allmännas kraftiga medverkan och stöd. — 17 — — 18 —