EGYPTEN Höjd-och terrängförhållanden.E. är ettjöken-land, i vilket några få oaser ligga inströdda. Den största av dessa är Nildalen med Nildeltat. Mellan oaserna och Röda havet utbreder sig Arabiska öknen, som i huvudsak är en klippöken, i ö. uppbyggd av gamla bergarter, i s. ö. av granit. Dess nivå stiger mot ö. och når i närheten av Röda havet 2,000 m. Detta bergland kallas Etbai och utgör den n. fortsättningen av Abessiniens högland och den n. v. kanten av Röda havets väldiga gravsänka. Det är fårat av djupa torrdalar, ivadis (se d. o.), som anlagts av floder under en nederbörds-rikare period men som sedan omformats av ökenklimatets starka vittring och vinderosion. Av samma typ som Etbai är landskapet på Sinaihalvön, som politiskt hör till E. Det består i n. av kritsandsten men i s. av gnejs, granit och diorit. Dess av ivadis genomdragna massiv når 2,602 m. ö. h. Arabiska öknens v. del består av nubisk sandsten (från krittiden) och i n. av tertiär ler- och kalksten. Dessa bilda även berggrunden i det ofantliga libyska ökenområdet, som utbreder sig mellan Nilen och de centrala massiven i Sahara. Den till E. hörande delen av denna öken är väsentligen en klippöken, hammada (se d. o.). I denna ökenplatå är Nildalen nedskuren. Den löper i huvudsak parallellt med Röda havets kust och är anlagd i ett spricksystem av samma ålder som denna. Senare har den vidgats av Nilens erosion. Floden har dock ej hunnit att helt avjämna dalbottnen. På två ställen — Wadi Halfa, vid s. gränsen, och vid Assuan — övertväras dalen av granit- och gnejströsklar, vilka floden ännu ej helt genomskurit utan där den bildar strömvirvlar och forsar, Nilens s. k. l:a (vid Assuan) och 2:a (Wadi Halfa) katarakt. Mellan dessa är dalen högst 2% km. bred men vidgar sig nedanför 25° n. br. betydligt. Den är här i sin nedre del omgiven av 200—450 m. höga dalbranter, och dess bredd växlar mellan 10 och 22 km. På 30° n. br. vika dalsidorna åtskils och lämna plats för det triangelformiga deltat, som mäter 160 km. från n. till s. och 240 km. från den västligaste till den östligaste deltaarmens mynning (se Nilen). Det har en areal av c:a 24,000 kvkm., äger E:s bästa kultur jord och är genomdraget av ett stort antal flodarmar och kanaler. Huvudarmarna utmynna vid Rosette och Damiette och benämnas efter dessa städer. Deltats kuster äro kantade av dyner, och innanför dessa utbreda sig vidsträckta haff och strandsjöar. Den största är Men-saleh-sjön mellan Damiette och Port Said. Dess areal är 2,020 kvkm. — den är alltså större än Vättern —, och den skiljes från havet genom en ytterst smal dynremsa. ökenplatån, som ut breder sig v. om Nilen, är i n. ganska låg, men s. om Kairos breddgrad stiger dess yla till 300 å 450 m. Platåkanten är sönderfransad av wadi-dalar och vinderosion, och framför densamma kvarstå isolerade platårester. I en bäc-kenartad fördjupning i platåkanten, Fajum-depressionen, ligger den 8 km. breda och 45 km. långa sötvattensjön Birket el-Karun, som matas av Nilarmen Bar Jussuf. 120 km. v. n. v. om Kairo finnes i en annan dylik sänka de s. k. Natronsjöarna. På ett avstånd växlande mellan 150 och 450 km. v. om Nilen ligga ett antal oaser i Libyska öknen: Siwa, Babrijeh, Farafrah, Dachel och Chargeh. De äro belägna i djupa sänkor i hammadan, och deras rikliga tillgång på vatten sammanhänger med att deras botten ligger lägre än grundvattennivån. J. F. Klimat, hydrografi, växtvärld. E. har ett ökenklimat, som blir mera utpräglat med växande avstånd från Medelhavet. Detta innebär, att i förhållande till den geografiska bredden skillnaderna äro mycket stora mellan sommar- och vinter- liksom mellan dag- och nattemp., att dessa skillnader tilltaga mot s. och att neder-bördsmängden är liten och avtager i samma riktning. I Alexandria är medeltemp. för den kallaste mån. (jan.) 14,i°, för den varmaste (aug.) 26,o°. För Kairo äro motsvarande värden 12,3° och 26,8°, för Assuan 15,i° och 33,0° och för Wadi Halfa 16,0° och 35,2°. Nederbörd faller nästan blott vid kusten och där endast under nov.—mars. Den årl. regnmängden är i Alexandria 220 mm., i Kairo 32 mm., i Assuan i regel 0 mm. På sistnämnda ort är den relativa luftfuktigheten i medeltal för året 38 %, under sommaren 29 % och vintern 51 %. Nordliga vindar förhärska. Ett sådant klimat kan icke giva upphov till permanenta floder. E. har därför blott en enda flod, Nilen (se d. o.), som tack vare den stora vattenmängden banar sig väg genom ökenlandet till kusten och t. o. m. levererar tillräckligt med vatten, för en vidsträckt konstbevattning under hög-vattenståndet. Detta uppträder i nedre E. i mitten av juli. Endast 5 % av högvattnet kommer från Vita Nilen. Översvämningarna framkallas av sommarregnen i Abessiniens högland, från vilket ofantliga vattenmassor tillföras huvudflöden genom Blå Nilen och Albara. Vattnet är oerhört rikt på särdeles näringshaltigt slam, som härrör från de vulkaniska bergarterna i Abessinien. Detta slam tillför den översvämmade kulturjorden nödig näring, samtidigt som den bevattnas. Sedan vattnet fallit i början av okt., sås säden i det avsatta slamlagret, och detta behåller fuktigheten så väl, att jorden ej torkar ut förr än i april, då säden är mogen att skäras. Sedan ligger jorden obrukad till — 27 — — 28 —