EGYPTEN — De tre första dynastierna residerade i Tinis vid Abydos; om de två första vet man så gott som intet, deras kungar äro för oss tomma namn. Efter hand gled E:s kulturella och politiska tyngdpunkt mot n.; Memfis och Heliopolis blevo de mest betydande städerna och de kulturella medelpunkterna under den period av E:s historia, som betecknas ss. det gamla riket. Till den 4:e dynastiens historia, 2930—2750 f. Kr., ha vi ännu blott sparsamma källor; den omfattar bl. a. de stora pyramidbyggarna Chufu (grek. Cheops), C h a f r a (Chef ren) och Menkau re (My-kerinos). De stora pyramiderna bära vittnesbörd om en genomförd centralisation och en fullständig maktkoncentration i faraos (se d. o.) hand; denne styrde staten palriarkaliskt men absolutistiskt, som ett stort gods. Den närmast följande kungasläkten, 5:e dynastien (2750— 2665), kom till makten stödd på prästerskapet i Heliopolis; på många sätt avspeglar sig under denna tid kungahusets och dess härskares nära förhållande till solguden Rè. Maktens övergång till den 6:e dynastien, som behöll den under o. årh., betecknar intet brott i den historiska utvecklingen och har antagl. försiggått på fredlig väg. Under Pepi II:s 90-åriga regering börjar tillbakagången; i den politiska historien kommer detta till uttryck genom att den cent-ralistisk-absolutistiska staten avlöses av en del småstater. — För att förklara sammanbrottet har man hänvisat till E:s ekonomiska sam-fundsorganisation: kronogodset var grunden till faraos makt; under årens lopp blev största delen därav given som län till stormän el. inkomsterna beslagtagna för faraos (el. rikets högsta dignitärers) dödskult; därigenom reducerades statens inkomster, makten gick över från kronan till de furstar, som innehade jorden. Detta förklarar icke allt, ty i det döende gamla riket ägde även en social revolution rum, som medförde stora omvälvningar i landets samfundsförhållanden; varken dess orsaker el. upprinnelse äro kända, ej heller kan den följas i sin historiska utveckling, överallt i E. sökte delfurstarna kämpa sig fram till herravälde över hela landet. Vid början av det 3:e årtusendet synes det åter ha varit två riken i Nildalen: ett sydrike, vars huvudstad först var Hermonthis, senare T e b e, och ett nordrike med medelpunkt i Herakleopo-1 i s. I striden mellan de två rikena spelade härskarna i Siut en betydande roll; deras övergång till tebanerna skaffade sydriket segern och herraväldet i Nildalen. Tebanerna grundade den ll:e dynastien och inledde det mellersta riket, vartill vanl. räknas ll:e till 17:e dynastierna, tiden o. 2100 —1600 f. Kr. Den ll:e dynastiens inre förhållanden äro oklara; tydl. måste man inom denna skilja på två följder av härskare, av vilka den ena hör hemma i södern, kanske i A s s u a n. —• I faraonernas efterlämnade monument ha vi vittnesbörd om E:s ständiga framåtskridande efter det att den ll:e dynastien samlat landet. Mentuhotep HI:s 46-åriga regering är en genklang av det gamla rikets mäktigaste konungars; under hans efterföljare utbryta åter de inre stridigheterna. Det kortvariga borgarkriget visade Tebes fasta makt, segerherre blev Amenemhet I, som, av okänd släkt, o. 2000 hade vunnit den tebanska kronan och grundlagt den 12:e dynastien, vilken förmådde bevara makten i E. under de följ. 200 åren. Under detta herravälde nådde den egyptiska kulturen sin andra stora höjdpunkt; efter stagnationen och tillbakagången under det gamla rikets sista period och vid övergången till det mellersta riket hade den under den ll:e dynastien vaknat till nytt liv, men först under den följ, härskarätten nådde den sin fulla utveckling. Det mäktiga uppsving, som på alla områden spåras i E. under det mellersta riket och som kommer till uttryck i tidens litterära, konstnärliga och industriella produkter, är en följd icke endast av det lugn, som —• i sht under den 12:e dynastien — härskade i E., utan också av den egendomliga författning, varunder den egyptiska kulturen kom att utveckla sig. —■ Inskrifterna vittna om att Amenemhet I varit en kraftig härskare, som under sin oroliga regering (o. 2000—1970) arbetade på att skaffa lugn och ordning i E. För att trygga makten åt sin släkt lät han i sitt 20:e regeringsår sonen Senwosret (S e-s o s t r i s) utropas till medregent, ett bruk, som följdes av alla härskare av den 12 :e dynastien. I hög grad lättades hans arbete av att flera av de gamla länsfurstarna ställde sig på hans sida. Den 12:e dynastiens mål i den inre politiken var att från den bestående feodala, nästan federalistiska författningen nå tillbaka till det gamla rikets absolutism, att förvandla länsfurstarna från halvt suveräna herrar till ärftliga kungliga ämbetsmän. Trycket från provinsfurstarna mot dynastien, som själv utgått från deras krets, var dock för starkt för att kungahusets politik skulle kunna genomföras; den ständiga spänningen mellan farao och länsfurstarna, den förres strävan efter centralisation, de senares efter att få behålla feoda-lism och federalism, gör den 12 :e dynastien till den klassiska perioden i E:s historia. — Under det mellersta riket möter man för första gången i städerna en borgarklass, bestående av handlande och hantverkare och understödd — 31 — — 32 —