EGYPTEN både av faraoner och länsfurstar; för att öka sin egen makt drog borgarklassen stora fördelar av spänningen mellan dessa makter. Nödvändigheten av att ha residenset i närheten av landets politiska centrum, trakten av Memfis, förde till att det mellersta rikets konungar lämnade Tebe och bosatte sig i n. Mellanegypten. — Senwosret (Sesostris) III (1887— 49) har vid sidan om dynastiens grundläggare rykte som dess mest betydande härskare; en hymn, bevarad i en papyrus från Illahun, prisar hans makt och hans segrar. Senwosret III är Nubiens erövrare. Avsikten med E:s herravälde s. om det egentliga E. var att uppnå besittning av de nubiska guldgruvorna; också till det s. Palestina har Senwosret III företagit fälttåg och erövrat staden Sekmem (Sikem?). En ofta i nyare egyptologisk litteratur omfattad åsikt, att Senwosret III:s krigståg skulle vara den historiska bakgrunden till Sesostris-sägnen, som bl. a. berättas av Herodotos, måste betraktas ss. ohållbar.— I E:s inre historia under det mellersta riket har Amenemhet (Amene-het) III;s långa regering (1849—01) satt större spår än någon annan härskares. I sht har han visat intresse för landskapet Faijum; detta »sjöland» var urspr. en sänka i ökenplatån (c:a 40 m. under havets yta); redan i E:s tidiga historia har man sökt vinna jordbruksområden där genom att leda nilvatten dit; som vattenreservoar användes sjön M e-w e r (grek. Moiris). Tidigare konungar av det mellersta riket ha efterlämnat monument här, men först Amenemhet III igångsatte på allvar de stora arbeten, som bragte E. 1,500 kvkm. åkerjord. För att reglera Nilens tillflöde byggde han en stor slussanläggning och en mäktig damm, liksom även stranden av Faijumsjön (Birket el-Karun) reglerades; i Faijum låg också konungens residens Shedet, det moderna Medinet el-Faijum. Traditionen har bestämt förbundit Amenemhet III:s namn med Faijum; under saitertiden och i grekiska berättelser möter han under namnet kung Moiris; det berättas, att han anlagt sjön, som uppkallats efter honom; hans stora dödstempel kalla de klassiska förf. Labyrinten efter dess likhet med Kretas huvudtempel och räkna det till världens sju underverk; det säges, alt det innehöll 3,000 rum och salar samt 12 gårdar. Med den 12 :e dynastien är det mellersta rikets stormaktstid slut; konst och industri fortsätta visserligen ännu en tid att stå högt, men snart visar sig förfallet. Hur makten efter den regerande drottning Sobeknofrus död gled över till en ny släkt, är icke bekant. Korta regeringar och ofta förekommande tronskiften under de följ, dynastierna, 13:e och 14:e, äro Uppslagsbok. VIII. — 33 — 2 tecken på rikets förfall och begynnande upplösning. Till 13 :e dynastien räknas 60 tebanska konungar med en sammanlagd regeringstid av 453 år, i genomsnitt alltså blott 7^ år. Vid sidan om de legitima kungarna möter man i monumentens inskrifter icke få namn på härskare, som säkert äro att uppfatta som usur-patorer; några egyptiska kungalängder innehålla intet namn mellan 12:e och 18:e dynastierna. Revolutionerna och borgarkrigen, som härjade under denna tid, voro följder av länsförfattningens svaghet: de provinsiella länsfurstarnas självständighet, som det aldrig lyckats konungarna av ll:e och 12:e dynastierna att stävja, och deras inbördes kamp om makten. Under denna upplösning blev E. ett lätt byte för inträngande fiender; o. 1700 inträngde — dock blott i ringa antal — ett asiatiskt nomadfolk, ett biandfolk, som i historien fått namnet h y k s o s, till sin huvudsakliga del semiter, dessutom kunna anatoliska och egeiska element spåras. Deras invandring i E. är ej ett isolerat fenomen men en följd av de stora folkvandringar i Främre Asien i början av 2:a årtusendet f. Kr., vilka sammanhänga med indoeuropéernas framträngande. Främlingarna besatte utan motstånd stora delar av E., blott i s. härskade tributpliktiga, halvt suveräna egyptiska småfurstar; hastigt över-gingo hyksos, vilkas huvudsäte var deltat, till den egyptiska kulturen, deras kungar antogo faraonernas titlar och betraktade sig som deras arvingar. E:s historia under deras välde är mycket dunkel. Minnesmärkenas stil, inskrifternas språk liksom jämförande studier mellan egyptisk, babylonisk och egeisk arkeologi visa, att mer än 150—200 år kan detta främlings-herravälde icke ha bestått. I den av hyksos oberoende delen av landet stredo de infödda furstarna om makten, som till sist samlades hos härskaren av Tebe (17:e dynastien). I det därpå följ, kriget mot hyksos voro egypterna länge föga framgångsrika, men o. 1600 hade den främmande makten trängts starkt tillbaka, och då A h m o s e (Amasis) I erövrade dess huvudstad, Avaris, var hyksosherraväldet fallet. Denna händelse är inledningen till en ny period i E:s historia, det nya riket, som omfattar de följ. 500 åren. De tebanska furstarna hade vunnit E. icke blott från hyksos utan även från de infödda herrarna; farao blev därigenom absolut härskare, landet hans egendom. Länsstaten var försvunnen, och förvaltningen blev åter centraliserad; i provinserna funnos ej mer feodala herrar utan av kronan starkt beroende ämbetsmän. Men ej heller i det nya riket förmådde man upprätthålla centraliseringen, upplösningen kom denna gång från — 34 —