EGYPTEN prästerskapet och hären, som genom att bli ägare till E:s jord avlägsnade grunden för kungadömets ekonomiska maktställning och därmed också för en centraliserad administration av landet. Under det nya rikets första årh. utvecklade E. en mäktig militär expansion i avsikt att skapa ett bålverk av egyptiska »intressesfärer» i s. Syrien. Redan Ahmose företog tåg till Syrien, och efter honom hans närmaste efterföljare Amenhotep I och Thotmes I. Den sistnämnde förde de egyptiska härarna fram till Eufrat; dessa tåg ledde dock icke till varaktiga erövringar, och först Thotmes III lade Syrien under egyptisk överhöghet. De första härskarna av 18:e dynastien hade trängt fram i Syrien utan synnerligt motstånd, men emot Thotmes III bildades en koalition av syriska furstar; i slagen vid Megiddo (1479) och Kadesh blev denna sprängd, men först mot slutet av Thotmes HI:s regeringstid var motståndet i Syrien brutet. E:s herravälde i Asien byggde i första hand på furstarnas vasallförhållande till farao; senare tillkommo åtskilliga egyptiska ämbetsmän, av vilka några voro en slags guvernörer, andra kringresande kungl. ombudsmän. Under Amenhotep I och Thotmes I blev Nubien (egypt. Kash) erövrat, och E:s sydgräns kom att gå vid 4:e katarakten. Det stora ekonomiska uppsving, som ägde rum i E. under 18:e dynastien, berodde i främsta hand på att nubiskt guld åter fann väg till E. I Nubien upprättade egypterna, som i det av naturfolk bebodda landet blott möttes av ringa motstånd, ett varaktigt välde, som förestods av en vicekonung. Redan under Amenhotep III (1411—1375) kom det till allvarliga brytningar i Syrien, vilket säkert sammanhänger med en plötslig upp-blomstring av Mitanniriket. Faraos död gav anledning till nya oroligheter, historiskt intressanta därigenom att den unga, framåtsträvande hetitstaten understödde dem. Amenhotep IV (1375—53) var icke i stånd att lämna de syriska prov, militär hjälp, då hetiterna och habiru inträngde i landet; genom Amarnabre-ven (se A m a r n a), de syriska furstarnas och de egyptiska ämbetsmännens rapporter till farao, kunna de främmande intrången noga följas; vid Amenhotep IV:s död hade med undantag av några få distrikt i Sydpalestina det egyptiska riket i Asien brutit samman. — Kritiska för E:s inre historia voro de häftiga striderna mellan ett legitmnst- och ett militärparti under Thotmes I:s regering. Efter (flera?) tronavsägelser slutade striden t. v. med det förstnämndas seger. En dotter till Thotmes I, Hatshepset, blev regerande drottning, men snart måste hon taga halvbrodern Thotmes III, militärpartiets pretendent, till medregent och gemål. Hatshepsets regering var fredlig, en avgjord reaktion mot de föregående faraonernas krigiska politik, och gynnade de inre förhållandena i E.; i en inskrift berömmer hon sig av att ha återuppfört vad som ännu låg i ruiner från hyksostiden; hennes största byggnadsföretag är templet i Der el-Bahri (se d. o.). — Under Amenhotep IH:s regering var E. världsmakten i Orienten, och dess makt nådde långt utöver provinsernas gränser; Assur, Babel, Mitanni och t. o. m. öarna i havet tävlade om E:s gunst. — Amenhotep IV :s religiösa politik uppfyllde hela hans regeringstid; den var först och främst riktad mot den tebanske guden Amon, senare mot hela den egyptiska gudavärlden; den bör icke uppfattas som en isolerad, endast från konungen själv utgående kamp, utan som en följd av faraonernas religiösa politik. Först under det nya riket uppstod i E. en hierarki. Stora delar av erövringarnas krigsbyten och av de årliga tributerna tillföllo templen, både i form av lösöre och jordagods. Huvudparten tillföll Amon, som från att ha varit staden Tebes lokalgud blev riks-gud. Därigenom ökades prästerskapets makt, de stora templen, i sht Amontemplet i Karnak, strävade efter att bli en stat i staten och trädde snart i opposition mot konungen. Under T h o t-m e s IV började spänningen mellan farao och Amonprästerna, Aton, solens skiva, som dyrkades som gud, blev dragen fram i kampen mot Amon; från Amenhotep IV:s 5:e—6:e regeringsår antog kampen fanatiska former, det politiska momentet trädde tillbaka för det religiösa. Amontemplen stängdes, deras egendomar konfiskerades. Under sitt 6:e regeringsår lämnade konungen Tebe och grundade ett nytt residens, Achet-Aton (»Atons horisont»), Aton blev riksgud, runt om i riket restes tempel till honom. Amenhotep IV:s religiösa politik hade ingen resonans hos det egyptiska folket, blott faraos makt höll den uppe. Den hårda kampen medförde i E:s inre förhållanden en upplösning, som försvagade landets makt och därigenom bidrog till förlusten av de syriska provinserna. Bland 18 :e dynastiens sista konungar är Tutanchamon oförtjänt berömd; under hans tid fullbordades reaktionen mot Aton-kulten, konungen måste återvända till Tebe och Amonreligionen återinfördes. Efter hans död följde den vildaste anarki; stödd på Amons prästerskap och hären lyckades Haremheb (H armais), tidigare general, att komma till makten. Haremhebs kraftiga regering, som var en slags militärdiktatur, sökte råda bot på E:s förtvivlade tillstånd. Hans verksamhet var ägnad - 35 — — 36 —