EGYPTEN åt E:s inre förhållanden, och hans reformer styrkte E., så att Seti (Sethos) I av 19:e dynastien (från deltat) kunde återupptaga den syriska politiken. I Syrien stötte E. samman med hetiterna, som utvecklat sig till en stormakt; en fredstraktat mellan de två makterna bestämde gränserna för deras besittningar i Asien. Under R a m s e s II bröt kriget åter ut; väl vann E. slaget vid Kadesh (1288), men farao kunde icke utnyttja segern; 1272 slöto de två makterna fred, Syrien delades mellan de kämpande, och man träffade avtal om en rad handelspolitiska spörsmål. Under sin 67-åriga regering har Ramses II utvecklat en omfattande byggnadsverksamhet; blott få monument i E. bära icke hans namn, ofta ha äldre verk förstörts el. tjänat till material för hans. Under efterföljaren, Merenptah, berättas om ett infall i E. av libyer och folk, som kommit över havet; främlingarna övervunnos av farao, och han kunde företaga tåg till Palestina. Ofta, men med orätt, förlägger man israeliternas uttåg ur E. till denne konungs regering. Den 19:e dynastiens sista årtionden voro åter en orolig period i den egyptiska historien; o. 1200 härskade fullständig anarki, som småningom slöt med att den kraftige S e t n a c h t, grundläggaren av 20:e dynastien, tillkämpade sig makten. Återigen hotades E. av vandrande folk; R a m s e s III avvärjde angreppen genom ett långvarigt krig, och i historiens första sjöslag förhindrades de europeiska och asiatiska folkens invasion i E. Trots den skenbara blomst-ringen under Ramses IH:s för övrigt fredliga regering voro förhållandena i E. stadda i upplösning; sammansvärjningar, hovintriger och allvarliga arbetaroroligheter vittna om en ständig jäsning. — Efter Ramses III följde 9 konungar, som alla buro namnet Ramses, men som mer och mer blevo maktlösa i händerna på Amons prästerskap, vilket sökte omdana författningen i teokratisk riktning, något som också mot slutet av det nya riket lyckades. O. 1100 lösryckte sig Nordegypten under en egen härskarsläkt (21 :a dynastien). Efter den siste Ramses’ fall besteg Amons överstepräst E:s tron och härskade i Tebe, men snart förenades E. under nordens konungahus. O. 950 störtade Shoshenk (bibelns Sisak) från Bu-bastis den 21 :a dynastien genom ett militäruppror. Hans avsikt att återupptaga den syriska politiken underlättades genom det israelitiska rikets delning. Under Rehabeams 9:e regeringsår företogs ett fälttåg till Palestina, och Jerusalem plundrades. De senare konungarna av 22 :a dynastien hade svårt att bevara makten; E. upplöstes i småstater. O. 720 samlade Bokchoris största delen av E. under — 37 — sin makt. Traditionen låter honom vara en av E:s stora lagstiftare. Han störtades av nubierna-—■ Under 25 :e dynastiens 8 konungar var E. under nubiskt välde i 70 år. Den assyriska stormakten var under dessa år en hotande fara för det maktlösa E. Under T a h a r k a drog assyrerkonungen in i E. och erövrade landet-Den mäktigaste av delfurstarna, Psammetik av S a i s, förstod att utnyttja Assyriens svaghet och gjorde sig 664 till herre över hela E. Under hans släkt och närmaste efterföljare — 26:e dynastien — utvecklade sig den egyptiska kulturen för sista gången. Den korta renässansen blev en kopia av det gamla riket. I E:s inre förhållanden spela under denna period grekerna en avgörande roll; de uppnådde talrika privilegier i sin handel på E., och N a u k-ratis i deltat blev deras handelsplats; kungamakten stödde sig väsentligen på grekiska legotrupper. Försöken att tränga fram och erövra Syrien förde till slaget vid Karkemish, där farao blev slagen av det babyloniska rikets tronarvinge, Nebukadneser. 525 erövrades E. av perserna efter slaget vid Pelusium; först o. 400 lyckades egypterna återvinna oberoendet, men 344 intogo perserna på nytt E., som nu förtrycktes av en hård och godtycklig regering. Kort efter återupprättandet av persernas herravälde bröt den persiska stormakten samman genom Alexander den stores segrar. 333 kom E. under makedo-niskt herravälde. Alexander hemsökte Memfis; i det berömda Amonsoraklet i Siwaoasen hälsade prästerna konungen som Amons son och erkände honom som E:s härskare. Alexanders varaktiga förtjänst om E. var anläggandet av Alexandria, vars gynnsamma läge gjorde det till en naturlig medelpunkt för världshandeln. Vid sammanbrottet av det makedoniska riket efter Alexanders död (323) tillföll E. P t o lema i o s, Lagos’ son; 304 antog han konunga-titeln. Med hänsynslöst utnyttjande av E:s rikedomar sökte han genomföra sin politik: att trygga besittningen åt sin släkt och skaffa E. den främsta platsen bland de hellenistiska staterna. I handelspolitiskt syfte och för att trygga sitt rike drev Ptolemaios I en kraftig och expansiv yttre politik. Mindre genom sitt deltagande i de hellenistiska rikenas kamp än genom politisk skicklighet lyckades Ptolemaios I skaffa E. herraväldet över s. Syrien med de viktiga handelsstäderna Sidon och Tyrus och över öarna i Egeiska havet. E:s landvinningar medförde konflikter med Makedonien och se-leukidriket; under 150 år fortgick kriget, de första 100 åren till fördel för E. Ptolemaios II Filadelfos (285—247), under vilken grekisk kultur började vinna fast fot i E. i det av — 38 —