EGYPTEN fadern stiftade Museion, slöt 273 förbund med Rom, som nu blivit en stormakt. Ptolemaios III Euergetes (247—221) var släktens mest betydande härskare; hans regering betecknar höjdpunkten avE:s makt under grekiska härskare. I det inre uppträdde han som faraonernas arvtagare, vilket visar sig i hans talrika byggnadsarbeten. Under Ptolemaios IV Filopater (221—205), som besegrade Antiochos den store vid Rafia, gjorde s. E. uppror och förblev oberoende under ett 20-tal år; först sonens, Ptolemaios V Epifanes’ (205—181), försonliga politik bragte åter ro i E. De följande regeringarna utmärkas av familjestridigheter inom kungahuset samt svåra uppror av egypterna, som därigenom vunno stora politiska fördelar. Av de yttre besittningarna förlorades nästan allt. Antiochos IV Epifanes erövrade dock Memfis (169). Makten över E. samlades mer och mer hos den romerska senaten, som efter godtycke till- och avsatte konungar och behandlade landet, som om det varit under romersk överhöghet. Segern vid Actium (31) och Kleopatra VII:s självmord förde E. i Augustus’ händer. Landet blev en romersk prov, men förblev kejsarens personliga egendom och kom därigenom att intaga en särställning bland de kejserliga provinserna. E. styrdes i kejsarens namn av en romersk riddare, præfe'ctus Ægy'pti. Först Diocletianus upphävde E:s särställning. Romarrikets allmänna och ständiga tillbakagång från 200-talets mitt berörde också E. Vatten ver ksanläggningarna och kanalerna höllos icke i stånd; följden var hungersnöd i många trakter. Genom rikshuvudstadens förläggande till Konstantinopel kom E. centralmakten närmare, och under den bysantinska perioden märkes en tilltagande assimilering av E. med det övriga riket. Justinianus’ (527—565) kraftiga reformer spåras också i E., hans edik-ter äro kända från flera papyrer. Under de följande kejsarna förföll riket. 619—629 voro perserna herrar i E., 10 år senare marscherade araberna in i deltat och gjorde genom erövringen av Alexandria slut på det östromerska herraväldet i E. — Litt: E:s historia i »Världshistoria utg. av S. Tunberg och S. E. Bring», 1 (1926); M. P. Nilsson, »Orientens forntid» (1926). O. K.-P. Från den arabiska erövringen till 179 5. E:s rika kornbod blev tidigt föremål för arabernas erövringsplaner, och då en av kalifen Omars fältherrar, Amr ibn al-As (se denne), 639 med en ganska oansenlig här ryckte in i landet, blev det ett oväntat lätt byte. Endast Alexandria kunde trotsa erövrarna men överlämnades på gr. av ett fördrag mellan dess patriark Cyrus och Amr 642, varefter bysantinerria lämnade landet och detta lades under kalifens ståthållare. En ny residensstad, Fustat, hade redan tidigare anlagts i närheten av nuv. Kairo. Ett uppror i Alexandria, som understöddes av en bysantinsk flotta, nedslogs av Amr, som denna gång med vapenmakt intog staden 646. Under kalifen Uthman blev E. en härd för oppositionen och hyllade efter hans död Ali men erövrades 658 ännu en gång av Amr, nu för Muawijas räkning. Under umaijadiska (661—750) och abbasidiska kalifer (750—868) förvaltades E. av i regel arabiska ståthållare, och under denna tid arabiserades landet, huvudsaki. genom en stark invandring av arabiska beduinstammar, som småningom blevo bofasta och blandade sig med den koptiska bondebefolkningen. Arabiskan har sedan dess varit det härskande språket i E. Hand i hand med arabiseringen men delvis oberoende av den gick utbredningen av islam. Under den första muhammedanska tiden behöllo de koptiska kristna i regel sin religion mot erläggande av en särskild skatt, djizja (se d. o.), men den allt strängare beskattningen framkallade flera uppror, det sista och största under kalifen al-Mamun 828—832, och efter dettas kuvande övergingo kopterna till islam, lämnande sin jordegendom i arabernas händer. I E:s förvaltning ha emellertid kopterna även senare spelat en viktig roll, och i huvudstaden och delar av övre E. fortlevde större församlingar. 868 blev turken Ahmad ibn Tulun abbasidisk ståthållare i E. Han gjorde sig inom kort oberoende, erövrade stora delar av Syrien och ingick vänskapliga förbindelser med Bysans. Hans avkomlingar, tuluniderna (se d. o.), lyckades bevara sitt oberoende till 905, då abbasiderna återtogo E. En annan turkisk ståthållare, Muhammed ibn Tughdj, lösgjorde emellertid 935 E. definitivt från beroendet av Bagdad, men den av honom grundade dynastien, i c h s c h i d i d e r n a (se d. o.), måste 969 efter häftiga strider vika för den från Barka inträngande schiitiska kalifdynastien fatimiderna (se d. o.). Fustat intogs, och i dess närhet grundades en ny huvudstad, al-Kahira, nuv. Kairo. E. gick under fatimiderna en ny storhetstid till mötes, erövrade Syrien och blev den ledande makten i ö. islamvärlden. Men inbördeskrig försvagade E., Syrien, där korsfararna och seldjukerna fingo fast fot, gick förlorat. Slutl. bemäktigade sig en av seldjukernas lydfurstar, kurden Salah ad-din, E. 1171 och grundade där aijubidernas (se d. o.) dynasti. Han frånryckte korsfararna större delen av Syrien och underlade sig även delar av Mesopotamien. E. var under aijubi- — 39 — — 40 —