EGYPTISKA SPRÅKET lig upplevelse, som hände honom på en exp. till kungens stenbrott, då han förliste mitt ute på havet. Bägge dessa böcker, som höra hemma i det mellersta riket, äro typiska exempel på den berättande egyptiska konstdiktningen. Personernas antal är det minsta möjliga; det finns blott en huvudperson, den som upplever alla äventyren och som berättar dem. Vad som gör störst intryck på en modern läsare, de friskt berättade partierna, voro för egypterna blott ramen om bokens egentliga huvudsak, de fint stiliserade uttrycken, de formellt återkommande satsfogningarna, de noggranna beskrivningarna av enskildheter i händelser och personer. En ganska enastående egyptisk litteraturart äro de s. k. visdomsböckerna, en didaktisk litteratur, som under alla tider var mycket omhuldad i Egypten. De ha formen av en världs-klok faders råd till sin oerfarne son; den levnadsvisdom, som framlägges, är alltid en samling enstaka föreskrifter, en rad konkreta anvisningar till praktiskt bruk, men aldrig ett utarbetat system. Från det gamla riket stamma Ptah-hoteps maximer, från det mellersta Duaufs visdomsbok; den sistn. var särsk. omtyckt i det nya riket och har givit ett viktigt bidrag till utformandet av skrivarståndets snäva synpunkter. Under det nya riket blåser också en friskare vind genom denna slags litteratur. I en säker och elegant stil inskärper »Anis Lära» kärlek till nästan och talar om lyckans om-bytlighet. Sin stora litteraturhistoriska betydelse får »Amememopes visdomsbok» därigenom, att den varit en källa till delar av »Vishetens bok» (se d. o.). Av egypternas vetenskap, varom de klassiska förf, talade så mycket och som de beundrade så högt, har blott föga bevarats i e. 1. Bäst företrädd är medicinen, där papyrus Edwin Smith bör nämnas för sitt teoretiska och kirurgiska innehåll. Den matematiska papyrus Rhind innehåller blott en samling problem. — Litt.: A. Erman, »Die aegyptische Literatur» (i »Kultur der Gegenwart», 1:7, 1906), »Die Literatur der Aegypter» (1923); H. O. Lange, »Egyptiska myter och sagor» (1925). O.K.-P. Egyptiska språket talades i den nedre Nildalen från det 4:e årtusendet f. Kr. (el. tidigare) till mitten av 1700-talet e. Kr., då det fullständigt avlöstes av arabiska. Det visar släktskap med såväl de semitiska som de hamitiska och de östafrikanska språken; att utan vidare hänföra e. s. till den första gruppen är en förhastad slutledning. Under sin långa utveckling har det genomgått åtskilliga förändringar, och i språkets historia kan man skilja mellan flera idiomer, som starkt avvikit från varandra. Det gamla och det mellersta rikets språk, gammalegyptiska, klassisk egyptiska, och det ^mellersta rikets talspråk glida jämnt över i varandra; i det sistnämnda märkes dock en del av de egendomligheter, som karakterisera nyegyptiska, d. v. s. talspråket i det nya riket; här möta talrika nyskapelser i ordförråd, formlära och syntax; genom det följande årtusendet utvecklas e. s. till demotiska, med talspråket under Saisperioden och under den grekiskromerska tiden starkt avvikande från varandra; den sista fasen av e. s. betecknar koptiskan (arab, qobt, egypter). Under Saisperiodens renässans uppstår det gamla språket i en arkaise-rande form i de officiella inskrifterna. I inskrifterna från grekisk-romersk tid möter en lärd reproduktion i starkt förändrade hieroglyf-former. Den egyptiska grammatiken skiljer mellan två serier av personliga pronomina, en »äldre» och en »yngre» serie; skillnaden mellan dem är icke kronologisk utan syntaktisk; de förra nyttjas i övervägande grad som objekt, de senare som betonade subjekt. Subjekt vid verb liksom possessivförhållande uttryckes genom personalsuffix. äldre yngre suffix sing. 1 mj jnk -j 2 mask. tiv ntk -k 2 fem. tn ntt -t 3 mask. siu ntf f 3 fem. sj nts -s plur. 1 n (j™) -n 2 tn nttn -tn 3 sn ntsn -sn (Vokalerna i de egyptiska språkformerna äro icke utsatta i skriften, som blott uttrycker konsonanter.) Demonstrativa pron. ha följande former: mask. fem. plur. P" tn nn }denne piv tio nio Pf tf nf den P’ t’ n’ denne Av dessa pron., som till numerus och genus rätta sig efter subst., står det sistnämnda före, de övriga efter sitt huvudord. Ur det framför stående demonstrativa pron. pa bildar det e. s. mot 'slutet av det mellersta riket en bestämd artikel; som obestämd artikel användes räkneordet w\ fem. w'.t; för plur., som finnes i demotiska och koptiska, användes ordet hnw. Vid nomina åtskiljas 2 genus, mask, och fem. samt 3 numerus, sing., plur. och dualis; det sista är i historisk tid inskränkt till några få — 58 — — 54 —