EGYPTISK KONST tid var bruten. Man kan också se, hur den e. k. i det begynnande mellersta riket kämpar för att nå stil och form. Linjeföringen är stel och torr, kompositionen är mycket osäker. T. o. m. kungastayerna från denna tid äro formlösa block i jämförelse med den lediga hållningen hos verken från det gamla riket och även från den följ, tiden. Det mellersta rikets monumentala praktbyggnader, tempel och palats, ha alla fallit offer för en senare tids ombyggnadslust. Kungagravarna ha alltjämt pyramidform men äro blott en svag återglans av forntidens, ringa i omfattning och uppförda av tegel; man skyr icke att till dem använda rester av byggnadsverk, t. o. m. tegelmassa (som fyllnad). Hos rikets stormän möter en ny gravtyp, klippgraven, som i sin första form, gravkammaren, en av pelare stödd hall, kan spåras redan i den 6:e dynastien. Den når sin yppersta form i gravarna vid Beni Hasan (fig. 13), el-Bersché och Meir. — I det mellersta rikets arkitektur är pelaren ett förhärskande element. Den förekommer i flera former från den stränga prismatiska till den mångkantiga, kannelerade, som påminner så starkt om den doriska kolonnen i det gamla Hellas, att den tyckes vara en förelöpare till denna; emellanåt kallas den också »protodorisk kolonn». — I skulpturen når det mellersta riket åter en hög blomstring. Redan under Ame-nemhet I (12:e dynastien) finna vi en nedsänkt relief (cavo relievo). Klassiska äro det mellersta rikets porträttframställningar, som med överlägsen behandling t. o. m. av det hårdaste material — obsidian och basalt (fig. 9) — och med naturtrohet återge härskarens fysionomi. Det mellersta rikets skulptur strävar att bakom den hårda stenen skildra människans själ. Med länsstatens nedgång och slutliga sammanbrott vid utgången av 13 :e dynastien avtar även den egyptiska konsten. Redan under nämnda dynastis tid börjar förfallet, de stora traditionerna från den föregående tiden äro ett för tungt arv —- därom vittna framför allt kungastatyerna, som bli slappa och oproportionerliga —, men till en dekadans sådan som den, som präglade e. k. vid övergången mellan det gamla och det mellersta riket, sänker sig förfallet dock icke. Få händelser i Egyptens äldre historia ha till den grad betytt en omvälvning i den historiska utvecklingen som återupprättandet av det enade egyptiska riket efter hyksostiden och de tebanska furstarnas seger över feodalfurstarna. Under de första faraonerna av det nya härskarhuset — det 18:e — visa de konstnärliga resultaten starka anknytningspunkter till det mellersta rikets konst, men från Thotmes HI:s regering upp träda nya element, samtidigt med att främmande inflytelser i dekoration och ornamentik — om än blott en kort tid — göra sig gällan de. I tempelbyggnaderna synes mycket nytt komma fram, men kanske det i verkligheten är mindre än vi tro, då den närmast föregående tidens tempel äro försvunna. Tempel fasaden reser sig med två höga porttorn, p y-loner; ingången är prydd med minst ett par sittande kolossalstatyer av konungen. Framför pylonerna stodo höga flaggmaster och ett par obelisker (se d. o.). Pylonerna ledde in till en öppen gård, omgiven av en pelargång; en andra pylon bildade ingång till pelarhallen, som i det nya riket anlägges som en slags 3-skeppig basilika med ett något högre mitt skepp (hypostyl, se d. o.) (fig. 14). De bortersta rummen voro dels kultrum, dels magasin. Det klassiska byggnadsmonumentet från det nya riket är drottning Haishepsets dödstem-pel vid Der el-Bahri (se d. o.), vars arkitektoniska verkan beror på de 3 pelarhallarna, som terrassformigt höja sig över varandra (fig. se pl. vid art. Egypten). De talrika relieferna, som smycka templet och förhärliga drottningens regering, äro präglade av den äldre tidens komposition, som upplöser framställningen i detaljer utan att försöka ge någon massverkan. Men detta upptagande av verklighetsdrag i en rad framställningar varslar om en ny tid och en ny stil. Privatgravarnas utsmyckning består till övervägande grad av väggmålningar, som behandla de kända scenerna från forntiden. Men storhetstidens ande kommer fram även här; gång på gång se vi den döde stormannen avbildad som mottagande utmärkelser av farao el. gåvo-bringande ambassader från främmande land (fig. 11). I kungastatyerna tenderar det nya riket till att upptaga och föra vidare en tradition från 13:e dynastien mot det gigantiska; bäst har uppgiften lösts i Amenhotep HI:s porträttbyst i British museum. Bland kunga-bilderna i mindre format står den ofta reproducerade statyn av Thotmes III högst. I statyer av privatpersoner — och dessa äro nästan alltid votivstatyer — möter man ofta en regelbundet stiliserad fysionomi, men icke sällan skapas ett verkligt realistiskt porträtt, vilket t. ex. är fallet med statyn av ministern Amenhotep Hapus son. Omtyckta konstverk från det nya riket äro grupper av vit kalksten, monument över äkta par, där man och hustru sitta sida vid sida på en bänk el. en låg soffa; ibland äro de rundskulptur, ibland mycket hög relief (fig. 10). Med Amenhotep III börjar en ny stil i e. k. Den frigöres från den gamla traditionen; det är en rörelse, som på det intimaste samman- — 59 — — 60 —