EGYPTISK MATEMATIK hänger med den strömning i den egyptiska religionen, som når sin höjdpunkt i den bekanta andliga omvälvning, som Amenhotep IV sökte att genomföra. Den egyptiska konsten bortkastade sin bundna form, men blott för en kort tid, knappast en generation. Då ortodoxien segrade under Tutanchamons regering, vände man åter tillbaka till det gamla schemat och den traditionella kanon. Den nya konsten, som var väl förberedd under den föregående tiden, blir den härskande under Amenhotep HI:s regering; det är från ruinerna av hans residens vid Tell el-Amarna som våra flesta prov från denna egendomliga, revolutionerande konstperiod stamma. Något radikalt nytt finnes dock knappast ens i de mest djärva försöken; det är överallt de äldre traditionerna, som ligga till grund, men de ha förnyats i sina uttryck och skildra realistiskt och naturalistiskt (fig. 17); i denna stil äro kungahusets porträtt — och därmed naturligtvis även stormännens — utförda (fig. 15). Vid Amenhotep IV:s död försvann denna konst liksom den förändrade religionen. Bland Tutanchamons gravgods finner man utomordentligt litet, som är präglat av den nya tidens stil, och under den reaktionäre Haremheb vänder man åter tillbaka till den äldre formen. Efterklang av den sprudlande konsten från mitten av det 14:e årh. spårar man dock här och där i landets konstnärliga alster framdeles under det nya riket; utan den kunde knappast Seti I:s reliefer ha uppvisat sin fina formgivning (fig. 18) el. den vackra statyn av den unge Ramses II ha kommit till. Under 19:e dynastien börjar tillbakagången; särsk. betecknar Ramses II:s långa regering en ständigt fallande kurva. Förebilderna från storhetstiden kopieras. Seti I efterbildar den stora pelarhallen i Luxor med en hypostyl i Karnak; dimensionerna äro större, men arbetet är tungt och stelt. I Ramses II :s talrika byggnads-minnesmärken fortsätter tillbakagången. Det berömda grott-templet i Abu-Simbel är ett tekniskt mästerstycke, men stillöst och grovt. Där det emellanåt i konsten finnes ett harmoniskt element, är det direkt överfört från den föregående tidens former. Imponerande äro kungagravarna med sina vidsträckta gallerier och talrika kamrar inhuggna djupt i klipporna v. om Tebe. De äro rikt dekorerade med väggmålningar, som skildra den döde härskarens resa genom underjorden (fig. 12). Templens väldiga murytor täckas av mäktiga reliefer, där stridsbilderna, som förhärliga Egyptens segrar, framställa den kämpande farao, som i övermänsklig storlek nedmejar skaror av fiender under sin stridsvagn, dragen av eldiga hingstar. Under det följ, härskarhuset, 20:e dynastien, äger en ständig fortsättning av den konstnärliga tillbakagången rum; den tar särsk. stark fart efter Ramses HI:s regering. Med den 22 :a dynastien tycks arvet från gångna tider vara förbrukat. Förnyelsen kommer från norden; en starkt arkaiserande stil vittnar om att man sökt förebilder i det gamla rikets konst, och dess hemort är trakten kring Memfis. Det är stilen från pyramidernas glansperiod, som återigen kopieras. Denna den egyptiska konstens renässans inträffar under de saitiska konungarnas herravälde. Här ser man emellanåt stundom också 12 :e dynastiens konstnärliga alster upptagas som mönster (fig. 18). Saisptriodens konst är en avsiktligt tillbakablickande konst; därför saknar den genomgående friskhet och liv, ehuru den ingalunda är utan skönhet. Huvudintrycket av den är en överlägsen teknik, som med mästerskap behandlar de hårdaste material; den visar förkärlek för den svarta och gröna basalten (fig. 16). Det var med hjälp av »bronsmännen», grekiska legotrupper, som de saitiska härskarna vunno och upprätthöllo sitt herravälde; under denna period vinner grekisk kultur för första gången insteg i Egypten, och därefter spåras esomoftast dess inflytande på e. k. Egyptens konsthistoria under grekiskt och romerskt herravälde kan sammanfattas i få ord. Den mjuka sandstenen föredrages som material; formerna bli ständigt grövre. Under den grekisk-romerska tiden lever e. k. blott en skuggtillvaro, präglad av den dåliga efterbild-ningen av en svunnen tids stora traditioner. Bäst är arkitekturen; med icke ringa framgång efterbildas de stora templen. Horus-templet i Edfu (se d. o.) är den ptolemaiska tidens största monument och är sällsynt väl bevarat. Den märkliga blandningskultur av egyptiska och hellenistiska element, som uppstod i Egypten efter landets erövring av Alexander den store, spåras även i konsten. Det mest märkliga och typiska provet är relieferna i Petosiris’ grav vid Derwa (fig. 20). O. K.-P. Egyptisk matematik. Vår kännedom om e. m. härrör till stor del från Ahmes’ räknebok, en samling av problem i aritmetik (se d. o.) och geometri. Under det att egypterna kanske ha fått sina kunskaper i aritmetik från semitiskt håll (antagl. fenicierna), ha de själva lagt grunden till geometrien. Uppgiften att efter varje översvämning av Nilen tillförsäkra varje man ett område av den storlek, som tillkom honom, krävde vissa kunskaper i lantmäteri. Vid byggandet av sina tempel och pyramider måste de bl. a. ha kunnat konstruera räta — 61 —- — 62 —