EGYPTISK RELIGION vinklar. Trol. brukades därvid en triangel med sidorna 3, 4 och 5 m., en s. k. egyptisk triangel. Jfr Aritmetik och Cirkelns kvadratur. H. D. Egyptisk religion. Till en för hela Egypten gemensam religion nådde man icke under faraonernas tid; det finnes, så långt tillbaka som källorna gå, flera närbesläktade religioner sida vid sida och i dem talrika rester av urtidens primitiva religionsformer, allt i kaotisk blandning. Den egyptiska folkreligionen har alltjämt bevarat drag, som gå tillbaka till animismen och fetischismen. Totemismen lever kvar både i denna och i den officiella kulten under hela e. r:s tid i dyrkan av de otaliga heliga djuren ss. inkarnationer av den gudomliga kraften; berömdast av dessa voro tjurarna Apis i Memfis och Mnevis i Heliopolis. De kosmiska — och av dessa i sht de astrala och himmelska — fenomenen höra i Egypten, som på så många andra ställen, till religionens äldsta skikt. Solen dyrkades under olika namn (R è, Atum, Harachte, Horus) på många ställen i Egypten som den högste guden och himmelen (Nu t, Hathor, Sechmet etc.) som den högsta gudinnan; månen spelar en obetydligare roll, oftast som solens nattliga dubbelgestalt. Under historisk tid går vägen mot samling. De olika formerna av de kosmiska gudarna, framför allt solen, identifieras och samlas i teologiska system: teogonier och kosmogonier. De egyptiska gudafamiljerna ha uppstått av sådana; oftast omfatta de fader, moder och son. — Konungar från s. hade samlat Egypten till enhet. Solguden Horus, lokalguden i sydrikets gamla huvudstad Nechen, blev konungarnas personliga skyddsgud, och därigenom banades vägen för utbredningen av hans kult vida omkr., så att Horus blev en av de viktigaste gestalterna i det egyptiska pan-teon. I n. hade solreligionen en mittpunkt i Heliopolis (bibelns On). Här undanträngdes den gamle lokalguden A t u m av R é, vars dyrkan sammanknutits med en urgammal fetisch, en helig sten av pyramidform, förebilden till obeliskerna, som under historisk tid prydde templens fasader. Omkr. Ré uppstod en rik mytbildning, av vars stora sagokrets brottstycken äro bevarade. Den 5:e dynastien vann med prästerskapets hjälp den politiska makten i Heliopolis, och dess härskare voro verksamma för att stödja Ré-kulten, vilket kanske kan uppfattas som det första försöket att skapa en statsreligion i Egypten. Under det att denna kult blott blev av kort varaktighet, var solteologien i Heliopolis en betydande maktfaktor i Egyptens andliga och religiösa liv; den indrog de flesta av e. r:s gudar i sitt system och be tonade deras samhörighet med solguden Ré. — Då 12 :e dynastien fick makten i Egypten, blev den tidigare obekanta staden Tebe landets huvudstad och dess lokalgud A m o n, en fruktbarhetsgudom, vars tidigare öden helt undandraga sig vår kännedom, riksgud. Redan under mellersta riket hade den heliopolitanska solteologien identifierat Amon med Rè och därav skapat guden A m o n-R é. Hans ursprungliga natur försvagades starkt, och i sin nya form jämställdes Tebes gud med de andra solgudarna. Det blev sålunda icke den ursprungliga lokalguden, Amon, utan hans solform, som kom att skörda fördelen av de tebanska furstarnas makt i Egypten under de kommande årh. Under 18:e dynastien, som liksom den 12 :e hörde hemma i Tebe, ökades Amon-Rés makt och rikedom. Amon-Rè, gudarnas konung, var under följ, perioder härskaren i rikets stora panleon och dyrkades i de flesta egyptiska tempel. Med konungarnas storartade gåvor ur erövringstidens byte från Asien och Nubien växte det tebanska prästerskapets makt och inflytande i staten, och det trädde i opposition mot farao. Amenhotep IV:s försök att bryta Amon-Rès välde ledde blott till en ny ökning av gudens makt, som slutl. förde den tebanske översteprästen fram till Egyptens konungatron och bragte Egypten under ett teokratiskt välde, vilket dock blott varade kort tid. Den tebanska teologien betraktade ss. Amons hustru M u t, kanske urspr. en him-melsgudinna; gudinnan A m e n e t, d. v. s. den kvinnliga Amon, är en blodlös teologisk konstruktion, som aldrig dyrkats. Det sista ledet i den tebanska triaden var urspr. M o n t h, som hörde hemma i Hermonthis, en solgud, som senare fick rykte som krigsgud; under det nya riket undanträngdes han av månguden C h o n s u, som också uppfattades som en dödsgud; sedan Amonpräslernas makt brutit samman, var han den mest dyrkade guden i Tebe. Den märkligaste episoden i e. r:s historia är Amenhotep IV :s religiösa revolution och hans kamp mot Amon. Redan under hans närmaste föregångare möttes en uppblomstring av solkulten med sympati ss. en motvikt mot Amonpräster-nas växande makt i staten, och i denna rörelse spelade tidigt en urgammal lokalgud, A t o n, solens som gud dyrkade skiva, en framträdande roll. Amenhotep IV bröt först med Amon och hans präster, senare med religionens hela panteon och införde dyrkan av Aton som Egyptens ende gud. Kulten var, liksom den gamla heliopolitanska, utan bilder, gudens symbol var solskivan, från vilken utgingo strålar, som slutade i händer, vilka stundom höllo — 63 — — 64 —