EGYPTISK SKRIFT livets tecken, det ögleförsedda korset. Med fanatism motsatte sig Amonprästerna konungens nya religion, och med samma fanatism genomdrev denne sin reform, avskaffade Amonkulten, konfiskerade dess rikedomar och grundläde en ny huvudstad. Konungens religiösa politik förde emellertid blott till en kortvarig seger. Under hans närmaste efterföljare slöt konungamakten fred med prästerskapet, och Amonkulten begåvades med rikedomar större än någonsin. Den gamla religionen hade avgått med segern, och det gjordes icke mer några försök att rubba dess makt. En mera personligt präglad religion, sådan som den vilken burit upp den 18:e dynastiens soldyrkan, fortlevde dock, och talrika böner och hymner vittna om detta mera personliga förhållande mellan gudar och människor. Men dessa friska fläktar blevo icke av lång varaktighet. Man stelnade ånyo i ortodoxi och ritual, de stora gudarna blevo främmande för folket, som tog sin tillflykt till demonkult och djurdyrkan. Omkr. 5:e dynastiens tid hade Osirisreligionen från sin hemort i deltaområdet funnit väg till Memfis; den bredde sig mer och mer och slog igenom under mellersta rikets tid. Osirismyten är den enda av de egyptiska gudamyterna, som är bevarad, dock endast i grekisk tradition, som sammanfört flera olika sägner. O s i r i s härskade som en vis regent över Egypten men mördades av sin broder Set. Osiris’ hustru Isis födde efter hans död sonen H o r u s, som besegrade Set och hämnades sin fader. Med hjälp av sin syster N e f t y s lyckades Isis återkalla Osiris till livet, och han insattes som härskare i de dödas rike. Osirismyten är svår att tyda; säkerligen är den dock en naturmyt, måhända skildrande kampen mellan den fruktbargörande Nilen (Osiris) och den sterila öknen (Set). Urspr. hör Osiris hemma i Busiris och dyrkades i fetischgestalt (ett avlövat träd); Set härstammar från Tanis och dyrkades där som den förhärjande solhettan; Isis är urspr. en himmelsgudinna. Då mytbildningen om Osiris tog fart, inskötos Horus och Neftys, dubbelgestalter av Osiris och Isis. Osirisreligionens expansiva kraft låg i skildringen av gudens jordeliv, hans död och uppståndelse. Ty genom att genomgå samma ceremonier som Osiris hoppades hans anhängare bli upptagna i Osiris’ rike. Härtill knöts senare ett etiskt moment: först efter en rättegång, varunder den dödes hjärta vägdes mot sanningens fjäder, nås saligheten. Efter hand som Osiris fick överhand, undanträngde han de gamla gravgudarna. Mot slutet av det gamla rikets tid erövrade Osiris Abydos, en helig stad vid de urgamla konunga- gravarna, vilken nu blev Osirisreligionens medelpunkt, där en gammal konungagrav framvisades som gudens grav och där det uppfördes passionsskådespel, skildrande hans död och uppståndelse. Den saitiska renässansen tillförde icke e. r. något nytt liv; den grekiska tidens religion präglas av kulturblandningen. Ptolemaios I införde S e r a p i s från Sinope för att skaffa Alexandria en lokalgud. Denne dyrkades vida omkring med huvudtempel (Serapeum) i Alexandria och Memfis. Även Osiris undanträngdes av Serapis. Hos grekerna vann dyrkan av Isis och Horus stor utbredning. Småningom helleniserades e. r. och måste i 4:e årh. e. Kr. helt vika för kristendomen. — Litt.: H. O. Lange, »Die Aegypter» (i »Lehrbuch der Religionsgeschichte*, utg. av P. D. Chantepie de la Saussaye, 4 Aufl., 2 bd, 1924—25). O.K.-P. Egyptisk salva, O'xymel æru'ginis, en brun, salvartad, seg massa, som beredes genom kokning av spanskgröna (basiskt kopparacetat) med vinättika och honung. Härvid reduceras kopparsaltet av honungen till metallisk koppar, som ger salvan dess bruna färg. E. s. anses ha sitt ursprung från Egypten och benämnes därför i äldre tiders farmakopéer Ungue'ntum ægypti'acum. Den infördes i den europeiska medicinen av den arabiske läkaren Rhazes (850 —923). Salvan användes numera endast i folkmedicinen som medel att läka elakartade sår, särsk. hos djur, och går ofta under namnet Gips Jakob, uppkommet genom förvrängning av ægypti'acum. J. H. Egyptisk skrift var urspr. en ren bildskrift. Vad man ville beteckna i skrift, målade man; för sinnliga föremål och konkreta ting tecknades deras bild, t. ex. hr, ansikte, <z>- jrt, öga, O r', sol o. s. v. Även en rad abstrakta begrepp uttrycktes på detta sätt; en handling, som kunde iakttagas, avtecknades i den form, vari den framträdde för ögat: p’, flyga ; rdj, giva, A—0; för andra be- grepp kunde man sätta bilden av något föremål, som var karakteristiskt för dem, el. bilden av någon sak, som ledde tanken på dem: så, skriva, betecknas med en bild av skrivdonen; J hp, härska, med spiran. Det var ett stort framsteg, då man löste förbindelsen mellan bild och ord och blott fäste sig vid bilden som skrivtecken. Därigenom kunde man skriva Uppslagsbok. VIII. 3 — 65 — — 66 —