EGYPTISK SKRIFT ord, som väl hade samma ljudvärde som bildens konkreta förebild, men annan betydelse. Med bilden av ett hus, | ] , kunde man alltså icke blott skriva hus, pr, utan också prj, gå ut; med bilden av en korg, , icke blott nbt, korg, utan också nb, herre, och nb, alla. Efter hand som samma tecken överfördes på fler och fler ord, förlorade de helt sitt ljudvärde och blevo rena ljudtecken, tecken för stavelser. Av en rad tecken, använda på detta sätt, som blott bestodo av ett starkt aspirerat ljud och ett (el. två) svaga, som blott voro föga framträdande i uttalet, uppstodo fonetiska tecken; av <z> F, mun, uppkom tecknet för r, av ij i 5, damm, 5, o. s. v.; sammanlagt gav denna utveckling ett alfabet på 24 konsonanter, bildat av urspr. syllabiska tecken. Urspr. synas de fonetiska och syllabiska tecknen blott ha brukats för att beteckna gzamma-tiska element, men småningom, under inflytande av ordtecknens ofta många möjliga tydningar, började de ange uttalet av tecknet i tvivelaktiga fall och för att underlätta läsningen, t. ex. O r^> hrw, dag, ~ " 'Ti O r', sol, där förut endast sammanhanget hade kunnat avgöra läsningen av Q på det ena el. andra sättet. På denna väg nådde de fram till att bli ett fast element i e. s. E. s. tog aldrig det radikala steget att bortkasta ordtecknen och de syllabiska tecknen för att genomföra en ren fonetisk ortografi på grundval af de 24 fonetiska tecknen. Så länge e. s. finnes, nyttjas alla tre slagen av tecken, och därtill kommer ännu en fjärde sort: determinativerna, bildtecken, som för att antyda det skrivna ordets betydelse står efter det tydligt skrivna ordet. Flertalet ord skrivas med ett ordtecken el. ett syllabiskt tecken, vartill i regel fogas ett el. flera fonetiska tecken. Blott med ordtecknen skrivas en del särsk. ofta förekommande ord: J pr, hus, O jb, hjärta, n . t, stad. Vid två- och trekonsonantiga tecken tillfogas i regel den sista konsonanten med fonetiskt tecken: mn + n = mn, hpr, bli, för de sist tillkomna emellanåt de två sista: 1 □ htp, vila. Sällan tillfogas alla konsonanter: zp, gång, □ © spd, tillreda, och äi mera sällan begynnelsekonsonanterna: grg, grundlägga. Under den äldsta tiden tyckes den oftast förekommande ortografien vara att använda ordtecken + fonetiskt tecken. Vid nagra enstaka ord skrives begynnelsekonsonanten el. hela ordet fonetiskt efter ordtecknet: j ”, stor. Rent fonetiskt skrivas blott ord, för vilka skriften icke äger något ordtecken: rn, namn. De egyptiska skrivtecknen skrivas från h. till v., blott undantagsvis från v. till h. och då av dekorativa hänsyn. I moderna verk återges de av praktiska skäl nästan alltid löpande från v. till h. Urspr. bildades de egyptiska texterna av Hieroglyfer på en staty från Thotmes III:s tid. vertikala kolonner, senare går man över till att använda vertikala linjer. Användas de egyptiska skrivtecknen på hårt material, sten o. s. v., ristas de noga in med alla detaljer; i denna form kallas de hieroglyfer (se d. o.); skrivna med rörpenna på papyrus förkortas tecknen, huvudvikten lägges vid de enkla dragen, som gynnas på de andras bekostnad; på så sätt uppstod en kursiv skrift, vanl. betecknad som h i e r a t i s k. En vidare utveckling av den hieratiska skriften ledde till en ny typ av kursiv egyptisk skrift: den demotiska, den allmänna skriften för vardagslivets skrivelser under den grekiskromerska perioden. Från 2:a årh. e. Kr. hade man emellanåt använt grekiska bokstäver för att uppteckna magiska formler. Med kristendomens seger i — 67 — — 68 —